Jag brukar rätt ofta läsa fel i tackbönen i kyrkan, den där som handlar om att ens synder är förlåtna. Det är inte så konstigt att göra det, förstås, det är många ord i den. Uttryck som inte ligger vardagslivet särskilt nära. Men nu menar jag ett särskilt ställe, och nästan varje gång:
Hjälp oss att leva i din förståelse, tänker jag istället för Hjälp oss att leva i din förlåtelse.
Att förstå allt. Att ha svar på allt. Att kunna uttrycka sig så att andra människor kan förstå en. Dela världsbild. Livsviktigt. Jag tror jag tänker/tänkte att den som inte kan förstå, kan inte heller förlåta. Som vanligt handlar det säkert om mig, och mina egna begränsningar.
Är lite avundsjuk på Hilma af Klint som fick leva i en annan tid, en tid när det var så tydligt att svaren inte fanns ännu. Ingen hade dem. De skulle kanske komma 20 år senare. Nu känns det som om alla utgår från att svaren finns, det gäller bara att hitta rätt källa. Googla tillräckligt länge, prata med rätt kontakter.
Ann Heberlein skriver i Ett gott liv (hon skriver mycket jag tycker om där, hoppas få en recension klar snart):
Jag tror att det är viktigare att bli bemött med respekt också i det som inte går att förstå (sid 248 i pocketvarianten.)
Det låter så enkelt.
1 kommentar:
Kloka Marie! Det är så roligt att få läsa det du skriver! Jag är helt inne på din linje och det här behövde jag få ord på just nu. Sitter med en tvist från arbetsplatsen i knät som jag inte vet hur jag ska bena upp men som bottnar i förståelse. Förståelse för att världen kan se annorlunda ut än en persons egen uppfattning. Så tack vännen!
Skicka en kommentar