Ett brev av den gamla goda klassiska varianten har just avslutats. En gång i tiden hade jag ett 25-tal brevvänner, och nästan varje dag damp det ner ett brev från någon ände i världen. Numera har jag fortfarande kontakt med fem av de gamla brevvännerna i andra länder, men för det mesta blir det ett julbrev och kanske något mail däremellan.
Men när det gäller Mia i Belgien är det faktiskt lite speciellt. Och det blir något särskilt att ha skrivit brev till varandra sedan vi var 14 år. Det var alltså 20-årsjubileum förra året!
Vi har träffats i verkligheten vid två tillfällen, båda gångerna i Belgien. Men kanske ska vi nu ses i sommar här i Sverige.
Okej, jag tycker numera att det är rätt jobbigt att skriva långt för hand och jag börjar motsträvigt och lägger ofta ifrån mig det påbörjade brevet någonstans för att hitta det några veckor senare, med dåligt samvete. Men det är något visst med riktiga brev. E-post slänger man ju iväg lite hur som helst, kopierar och skickar en del saker till fler än en. Men handskrivna brev är unika.
Den där omsorgen, omtanken och tiden för en enda person åt gången, det kan jag sakna ibland. Både att jag själv inte mäktar med den, och att hela samhället verkar ha glömt hur man gör sånt. Det ska alltid effektiviseras och tidsmaximeras: Facebook och blogg så att alla vet var man är, hur man mår och vad man gör vid varje enskilt tillfälle. Men att utbyta tankar med en enda person, och välja orden för att man vet att man kommunicerar med just den individen, är liksom lite sällsynt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar