Härligt strålande i fjärde månaden...

...nja, vet inte det jag. Snarast får jag förkylning på förkylning, och sedan i fredags kväll också inflammation i hörselgången och på trumhinnan. Så ont hade jag nog senast vid igångsättningen av förlossningen, när Minna skulle födas. Men med penicillin blir det bättre, så imorgon blir det nog jobb igen.

Tre lästips kan jag bjuda på i alla fall:

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva - Ann Heberlein. Skriven så att man inte kan sluta läsa, även om jag blir provocerad ibland: framför allt av de extrema förväntningarna på vad hon ska lyckas åstadkomma och på vad livet ska innebära. Just det är nog inte så unikt, i och för sig, men hon som är etikdoktor och allt borde väl veta bättre, tänker jag? Så gillar jag de teologiska och etiska resonemangen. För mig blev det också skrämmande mycket igenkänning när det gäller pendlandet mellan extremt produktiva och sociala faser, och faser när man helst stänger in sig. Sån är jag också - men inte så pass att jag tror att jag behöver en diagnos. En mörk bok, definitivt, men läsvärd.

Familjens projektledare säger upp sig - Gunilla Bergensten. Här blir jag provocerad av annat istället: av bitterheten, all energi som läggs på "futtigheter" istället för att se det som är bra. På andra ställen upprörs jag precis som hon, över att så många kvinnor förutsätts kunna projektleda hemmet och att det självklart blir så när barnen kommer. Att _hon_ i hushållet ska lägga så mycket av sin tankekraft på just det, istället för på sin karriär, sina fritidsintressen eller på att vara närvarande med sina barn istället.

När vi kvinnor går in i en relation så fortsätter vi med det beteende som vi har lärt oss. Vi sopar och sopar i sporten som heter relationscurling. Vi servar så till den milda grad att vi inte längre har möjlighet att spela på samma planhalva karriärmässigt. Män å sin sida blir offer för denna inlärda hjälplöshet. De blir passiviserade. Vi cementerar hjälplösheten genom att hela tiden hjälpa männen att hålla reda på allt och initiera allt. Till vår ursäkt måste det sägas att vi inte vet om något annat sätt att förhålla oss till män.

(sid 161 i pocketupplagan)

Sista kulan sparar jag åt grannen - Fausta Marianovic. En bok som jag nog inte hade läst om jag inte varit med i bokcirkeln, som jag nu bestämt mig för att pausa mitt deltagande i för ett tag. Det tar en stund att komma in i den, men sedan fångas jag av hur hon beskriver samhällets förändring från ett vanligt vardagsliv via en vag rädsla in i Balkankrigets totala vansinne. Jag är så dålig på att förstå mig på krig medan de pågår. Kanske för att media mest visar bilder på skottlossning och skadade människor, sånt jag inte orkar se? Kanske för att ingen utifrån kan förstå hur det är?