tisdag 5 januari 2010

Is på fönstret


Imorse (nåja, förmiddag var det nog egentligen) när vi drog upp rullgardinen noterade vi att det var is på fönstret. En decimeter lång isremsa, på insidan.

Ända sedan det blev minusgrader ute har det dragit iskalla vindar genom lägenheten. I köket har vi knappt 18 grader, och det är det varmaste rummet. Man sitter inte gärna vid datorn någon längre stund, och jag är evinnerligt tacksam för att man åtminstone kan värma upp sig genom ett varmt bad. Men det känns inte riktigt som att det ska vara så här. Att lägga en bebis på en filt på golvet om några få veckor är ingen direkt lockande tanke.

I sådana lägen känns det underbart att vi, med allra största sannolikhet, ska flytta snart. Överge det här stället där vi betalar hutlöst mycket pengar för
- iskyla
- ständiga lappar i brevlådan om att hantverkare ska komma in i vår lägenhet någon tid på dagen om sisådär tre dagar, och att ett omfattande röjningsarbete måste göras innan dess
- grannar som jag tyvärr, mina fina ideal till trots, aldrig skulle vilja bjuda in på kaffe
- sopor i trappuppgången
- elefantskuttande eller partajande grannar även nattetid
- att få bilen repad i garaget
- ett kök där man får bekosta spisfläkt själv och där vår trasiga lucka "lagades" genom att lite vitt spackel duttades på den gula färgen (!)
- tapeter som inte bytts ut under de senaste 15 åren
- två ständigt upptagna hissar varav den ena inte funkar från bottenvåningen och upp
- enormt svårbokad tvättstuga där tvätten inte hinner torka under tvättpasset, utan man får ta med den blöt upp till lägenheten

Ja, så skulle man ju kunna fortsätta ett bra tag. Och ändå, ändå, har jag sådan flyttångest. Älskar att se horisontlinjen från burspråket i vardagsrummet, älskar att ha tre minuter till Roslagsbanan eller busshållplatsen, älskar vår strand och våra promenadstråk, att träffa folk jag känner när jag är ute och, kanske allra mest, att Minna stormtrivs på sitt dagis. Hon har för övrigt rejäl flyttångest, som vi lägger på henne ovanpå den enorma omställningen att få ett syskon.

Å andra sidan säger hennes kloka dagiskompisförälder E att det är bra med omställningar. Att det hör till livet.

Och jag längtar efter ett rejält fräscht kök, en egen tvättstuga, en privat övervåning och öppen umgängesplanlösning på bottenvåningen. Att få en egen gräsplätt att vara ute på - kunna sitta ute tillsammans en sommarkväll efter att barnen lagt sig. Att ha bilen precis intill huset, och slippa överenskommelser om hur prylstuvandet ska gå till varje gång vi ska åka iväg någonstans. Att Minna ska kunna få lekkompisar som hon kan gå till på egen hand. Och efter att bo i en kommun som verkar se fördelarna med att erbjuda sina invånare något mer än att få "välja".

Inga kommentarer: