Internationella kvinnodagen igår. Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig efter tre dagars intensivt arbete, men roligt har det varit: livspusselseminarium i Norrköping i förrgår, seminarium om osakliga löneskillnader i Kulturhuset igår och så uppföljning av alltihop idag.
Tänker på hur ofta det klagas på oengagerade människor, folk som inte bryr sig. Jag känner väldigt få av den sorten. Överallt ser jag människor som tycker saker, som vill saker, som gör saker för att förändra.
Igår kände jag mig särskilt stolt över de gånger när jag faktiskt knuffat fram unga, peppade och lite extra radikala människor (i nästan alla fall kvinnor, faktiskt, för det är oftast de som inte riktigt talar för sig själva, sorgligt nog). När jag har bidragit till att få valberedningar, arbetsgivare och andra grupperingar att tänka lite större. När jag har fått någon att förstå att en 80-talist inte har lust att "ligga på vänt" i fyra år för att kanske komma in i en styrelse nästa gång det är dags för val. När en människa blir enormt glad och stolt över ett uppdrag, och går in för det med full glöd istället för att ta det för givet. Och jag sörjer över de tillfällen när jag själv har fegat eller låtit avundsjuka ta över, så att jag inte har agerat som jag i efterhand hade velat.
Igår kväll såg jag första halvan av en dokumentär om Mahatma Gandhi. Medelmåttig i skolan, icke-religiös och blandkostare lämnade han Indien och åkte till England. Där blev han vegetarian, debattör och religiös - och där lades grogrunden för att han skulle bli en världsförändrare. Tänk om han inte hade fått skriva sina artiklar i Vegetarian Societys tidning, i slutet av 1800-talet, på grund av t ex fördomar mot honom som utlänning? Om inte människor hade trott att han kunde.
Jag önskar att vi orkar och vågar se varandras förmågor, ännu mer. Och att vi hjälps åt att knuffa fram varandra - även dem som inte tänker likadant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar