Jag verkar komma tillbaka dit gång på gång, så här i Facebook-eran då man översköljs av andras tyckanden och tänkanden i snart sagt varje vaken stund. Men det har alltid intresserat mig, och det var med bultande hjärta som jag kastade mig över boken Makten över tanken som jag hade som kurslitteratur första terminen i Medie- och kommunikationsvetenskap.
Just nu läser jag Kafka på stranden av Haruki Murakami. En bok som många tipsat mig om, men hur kul kan det vara att läsa en 60-årig, japansk manlig författare har jag tänkt - full av fördomar. Nu skäms jag djupt och bugar mig i förundran. Den är helt oslagbar. En kombination av Mare Kandre, Joan Didion och så lite Bulgakov på det. Och så ännu mycket bättre, fast samtidigt mer lättläst. Läs den, njut den, insup den.
Vart skulle jag komma? Jo: efter ungefär en tredjedel kommer ett ganska grymt och psykologiskt jobbigt avsnitt. Orden skapar bilder som jag inte vill se, handlingar som jag inte vill föreställa mig. Och de etsar sig fast, vill inte släppa. Jag tänker på en författare som i en intervju berättade att han skrivit om en episod då någon misshandlar en hund, och sedan fick han arga läsarbrev då han kallades djurplågare och allt möjligt annat otrevligt. Det han hade gjort var alltså att i ord beskriva en hundmisshandel. Inga som helst bevis för en koppling till verkligheten fanns det. Men bilderna blev så tydliga hos de som läste, och gjorde dem så upprörda.
I Ingmar Bergmans film Persona finns ett inslag med en munk som brinner, ett dokumentärt inslag filmat i verkligheten. Ett självmordsuppdrag var det tydligen, ganska uppmärksammat i dåtidens medier då det skedde. När vi såg filmen reagerade J och sa "får man visa sådant för publik utan att förvarna?" Ja, får man det? När det är ett autentiskt fall, och inte fiktion?
I tidningarna för någon månad sedan stod det om ett barn som klämt sig i en sjukhussäng på en vårdcentral och dött av skadorna. Det var inte så många detaljer som berättades, men min hjärna börjar ändå spela upp bilder i en egenpåhittad film. Gång på gång. Jag behöver inga färdiga bilder, det är plågsamt ändå. Får man berätta sådant?
Självklart måste man ta ansvar själv. Klarar jag inte av att läsa dödsannonserna i tidningen utan att bryta ihop så måste jag göra det. Kan jag inte läsa deppiga romaner så får jag låta bli. Men jag tycker ändå att det är spännande att fundera över: vilket ansvar har den som skriver eller publicerar för andra människors tankar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar