Avslut och öppningar

"Det enda som är beständigt är förstörelsen". Så sa Sara Stridsberg när hon sommarpratade i P1 i torsdags. Och av en slump snöade jag samma dag in på P.J Harveys fantastiska, men inte särskilt livsbejakande, låt och musikvideo "All and everyone" Mitt i semestertider. Fast så är det ju även i en senare vers i En vänlig grönskas rika dräkt, förstås: "Allt kött är hö, och blomstren dö, tiden allt fördriver".

Allt det vet vi ju. Egentligen. Men ett liv ska vara i 80-90 år, minst. Döden ska inträffa av förutsägbara orsaker. Sånt som en massmördares massaker i Oslo inte är.

Det hade kunnat vara jag eller någon jag känner, en bekants barn, som dog där på Utøya. Visst är det därför jag blir så berörd, det är därför medietäckningen är som den är. Trots samhällssystem, trots demokrati, trots frånvaro av svält - det händer ändå. Det borde inte vara möjligt. Och jag tänker på föräldrarna som säkert ältar det om och om igen, "om jag inte hade låtit honom eller henne åka", "om hon inte varit som hon är". Det är en sorg som skär. Jag kan nästan glida in i kropparna på dem som såg bombexplosionen i centrala Oslo, även om det går lite över gränsen att föreställa mig att stå öga mot öga med en massmördare. Men det är i min egen verklighet.

Ändå lyser hoppet igenom så mycket, engagemang, kärlek, i rapporteringarna från Norge. Via Facebook hittade jag till Deepeds lysande blogginlägg idag, om människors och i synnerhet norrmännens kraft i det som sker. Jens Stoltenberg, de överlevande.

Plats att sörja måste det finnas. Plats att hata för dem som är anhöriga.

Men öppningen ligger i att bära upp världen, hålla upp och hålla om den. Även om den allomfattande förgängelsen och förstörelsen finns omkring oss.

(Ett litet PS: Lite tänker jag ändå på medierapporteringen, hur vi funkar. Hur begränsad vår kapacitet är att ta in. Jag tänker på Afrikas Horn, där mer än nio miljoner människor, hälften av dem barn, står inför den värsta livsmedelskrisen någonsin. Nio miljoner. Det säljer inga lösnummer. Men jag orkar inte heller ha bilderna framför mig på frukostbordet. Däremot läser vi allihop om Oslo, lägger timme efter timme på det. Borde man skämmas, eller är det bara mänskligt?)