Efter ett deprimerande dåligt seminarium igår - där folk bara pratade om strukturer och inte om innehåll - gick jag på inklusiv mässa i S:t Jacobs kyrka. Med delande, med varande. Precis det som de inte lyckades sätta ord på i seminariet. Jag kan inte riktigt beskriva för ickekyrkoanhängare vad det är som är så magiskt med bra gudstjänster. Kanske att det verkligen är hela jag som får vara med. Alla delar på en gång. Stå upp - och var inte rädd.
Det tänker jag på när jag ser glimtar av ett TV-program nu på kvällen, om människor som föds med två kön, intersexuella. De berättar om skammen över att vara onormala, konstiga. Om hur de hela tiden döljer delar av sig själva - grundläggande delar av sig själva.
Det borde inte behövas. Men det gör det.
Därför känns det som om det allra mest meningsfulla i livet är att hjälpa sig själv att sluta skämmas, och bidra till att andra slutar skämmas. Ta bort skammen över den jag är.
Dit hjälper inget positivt tänkande i världen - då blir det ju bara värre om man inte tänker positivt, då får man skämmas över det också. Det behövs något på ett djupare plan än så.
Det behövs ord och handling. Hela tiden, varje dag. Att man står upp, ibland till och med när man är rädd. Ibland, kanske allt oftare, utan att vara rädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar