Peace in mind

Världens fest i Malmö. Ett myller av människor, tankeströmmar, ord, händer, prästkragar (sådana som sitter på prästskjortor, alltså, inte blomman) och gröna väskor. Och jag älskar att vara där och älskar att det vimlar av människor som på allvar tror att det går att förändra. Att en annan värld är möjlig och att det till och med är därför vi finns till. Det är det som levandet är till för.

Vimmelkantig av trötthet, men väldigt nöjd, står jag i duschen hemma på kvällen och tänker på alla världsförändrare jag mött. Tänker att problemet med lögner kanske inte är att den som ljuger sviker förtroenden till människor runtomkring, eller till Gud om en nu råkar tro på Gud. Problemet kanske är att den som ljuger inte står upp för sig själv. Den som ljuger - i stort eller smått - behöver dölja sig själv.

Mindfulness i en västerländsk tappning kanske ökar behovet av att dölja, tänker jag. Kanske blir det för mycket en jakt efter att bekräfta normen om vad som gör mig lycklig. "Om jag luktar på basilikan tillräckligt mycket får jag kanske ro i sinnet, peace in mind. Andra verkar ju lyckas med det." Och när jag/du/hen inte lyckas, blir det ett döljande istället. "Jag försöker nog inte tillräckligt". Och glappet ökar, mellan den jag är och cirklarna runtomkring mig.

Peace in mind kommer smygande, tror jag, när jag kan stå upp för den jag är. Rakryggad, utan att skämmas. När jag kan stå för mina drömmar och förhoppningar.

Pride in the name of love

Efter ett deprimerande dåligt seminarium igår - där folk bara pratade om strukturer och inte om innehåll - gick jag på inklusiv mässa i S:t Jacobs kyrka. Med delande, med varande. Precis det som de inte lyckades sätta ord på i seminariet. Jag kan inte riktigt beskriva för ickekyrkoanhängare vad det är som är så magiskt med bra gudstjänster. Kanske att det verkligen är hela jag som får vara med. Alla delar på en gång. Stå upp - och var inte rädd.

Det tänker jag på när jag ser glimtar av ett TV-program nu på kvällen, om människor som föds med två kön, intersexuella. De berättar om skammen över att vara onormala, konstiga. Om hur de hela tiden döljer delar av sig själva - grundläggande delar av sig själva.

Det borde inte behövas. Men det gör det.

Därför känns det som om det allra mest meningsfulla i livet är att hjälpa sig själv att sluta skämmas, och bidra till att andra slutar skämmas. Ta bort skammen över den jag är.

Dit hjälper inget positivt tänkande i världen - då blir det ju bara värre om man inte tänker positivt, då får man skämmas över det också. Det behövs något på ett djupare plan än så.

Det behövs ord och handling. Hela tiden, varje dag. Att man står upp, ibland till och med när man är rädd. Ibland, kanske allt oftare, utan att vara rädd.