I en del möten är det jag som är i fokus. Inte så att jag är den som pratar och tar plats, utan att det som jag faktiskt prioriterar är hur jag ter mig. Hur jag förhåller mig till alla andra i rummet, hur de ser på mig, vad de tänker om mig. Ärligt talat: ganska ofta blir det sådana möten i mitt liv.
Men det finns en annan sort. En sorts möte där det är jag som träder in i en annan människas värld. Ett möte där jag glömmer hur jag ter mig, vad jag förväntas säga, tänka, tycka och tro. Martin Buber pratar om det som två olika typer av möten. En erfarenhet - där jag upplever att jag lär mig något i mötet, det är jag som "får ut" något av det för min egen skull. Eller en relation - där vi båda förändras av mötet, och på något sätt blir till genom att det sker.
Okej, det låter lite flummigt när jag försöker skriva om det så här. Fast när det inträffar: det är det största som finns. Det är dit jag vill med alla mina kommunikationsteorier, med den jag är, med själva livet.
Igår kväll var jag med om ett helt gäng sådana. Och bara det: att det är möjligt. Att höljena faller, oavsett hur mycket skydd jag anser mig behöva. Inte för fallandets skull. Utan för att vara människa. Helt och hållet. För att det är det vi är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar