Mycket i London handlar om höjd. Höjd på bussar, höjd på torn och trappor, kupoler som sträcker sig mot himlen eller speglar sig i den, platser med utsikt, varuhus med massor av våningar förbundna med ett rulltrappssystem, hotell där de mjuka heltäckningsmattorna slingrar sig längs vindlande gångar. Till och med som musikalbesökare sitter man högt ovanför scenen. (Och jag kommer först halvvägs upp i Monument på att jag är höjdrädd, när jag har gått sisådär 150 trappsteg av 331. "Men hoppsan, jag är ju höjdrädd, hur gick det här till?" Nej, det är inte första gången det inträffar.)
1 kommentar:
Det var roligt skrivet. Har inte kollat din blogg på en stund nu märker jag så har väl mycket att läsa igen. Våren är ju så hektiskt men fantastisk! Tack för Londonresan kära Marie! Ha det bra kompis! Kram
Skicka en kommentar