Igår kväll stod jag på stranden i
Torp och tittade på Minnas simskoleavslutning. Muminsvenska,
kluckande vågor, röda båthus, svirrande flugor, traktorer passerar
på väg mot Degersand, enorma ekar, tjippande hackspettar. I
dikesrenen doftande älggräs, gulmåra och lysande blå cikoria. Och
över himlen leker molnen racerbilar och växlar i storlek, mängd
och placering från ena sekunden till den andra. I blickfånget en
horisont som ligger långt, långt borta och är alldeles öppen. Nu
är det , bara syrsorna som låter, och bara de låga taniga träden
som rör sig därute. I övrigt är det alldeles stilla.
Jag tänker att det är klart att en
människa förändras med miljöombytena. (Antagligen har jag sagt
det förut). Var jag befinner mig påverkar vad jag ser. Vad jag
tänker. Vem jag är.
Och jag saknar miljön där träden,
byggnaderna och husen finns där och ser ut som de gör för att
människor tycker om dem. Blommiga gardiner, gärna för mig: någon
har valt dem av kärlek. Och trätak med kvistmärken är det absolut
bästa i takväg, om jag får välja. Inget prål, inget som täcker över och maskerar,
försöker vara något annat än det är. Så här ser det ut, taket. Lite som att man på Åland väljer att kalla fläskfilé
för grisfilé. Inget tjafs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar