På tåget sitter jag och lyssnar på
Elise Bergqvist som sommarpratare. Stoppas in i ett rum där hennes
rappa, tydliga ”r” är som tagna från en 60-talsfilm. Som i
Saltkråkan, där Malin träffar sin Peter och han berättar för
henne, när de sitter sida vid sida ute i vårsolen, att han tycker
att flickor ska vara lite ljuva.
Men den här berättelsen är inte
ljuv. Och varje ord som sägs betyder något. Det är renrakat,
slätt, utan vare sig ludd eller skal.
Hon säger att hon är 77 år. Hennes
ord är så omsorgsfulla, så mycket av länkar mellan henne och den
som lyssnar. Inga egna positioneringar. Inga ironiska slängar. Det
är bara ett delande.
Och jag minns min reaktion när jag
läste en ledartext i DN idag, om att Sverige aldrig har prioriterat
äldre människor. Mycket i den stämmer med min övertygelse. Att
det rapporteras om skandaler i äldreomsorgen tror jag inte till
största delen beror på att privata företag vill roffa åt sig. Jag
tror att det beror på att det läggs så lite pengar på
äldreomsorgen. Och jag tror att det i sin tur handlar om status och
om prioriteringar. Det är framtiden som är i fokus, och de gamla är
inte framtiden.
Men. Jag tror inte på ”stadsdelar
(…) anpassade för äldre.” Jag tror inte på en allmän
uppdelning av allting i olika åldersgrupper. Segmentering och
målgruppsanpassning. Värdemaximering, varumärkesstärkande och
ökade framtidsutsikter.
Jag tror på delande.
(Bara halva programmet hann jag med idag, så andra halvan kan jag inte riktigt svara för. Men av andras reaktioner att döma är den inte sämre än den första.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar