I titelrollen

Vet ni, jag kände att jag behövde lägga in någon sorts urskuldande mening om att "det här är ju egentligen ett i-landsproblem, men...". Nej. Jag gör inte det. Trött på att be om ursäkt. Så här börjar det. Soundtrack: Blank Page med Smashing Pumpkins. En promenad längs en gångväg, med spelande syrsor och solstrålar som rinner över åkrarna. Minns jobbet, samtalen med kollegorna. Och tänker att jag är mer rädd än jag tror. Att mina romanprojekt kanske är budskap till mig själv. Om... 

Jaha. Då är plötsligt locket till Pandoras ask öppet, mitt i syrsespelandet och Minnas skolstart. 

Så här några dagar senare känns det svajigt. Ovant. Och kristallklart, på en och samma gång.

Allt det svarta, som dyker upp lite då och då. Som krälande, ringlande äckliga varelser med långa tentakler. De kommer nånstans ifrån.

Alltså, det är förstås självklart när jag skriver det. Men så många år som jag lagt på ett lock så fort det pluppat upp. Jag är stark. Jag är inte beroende av någon. Jag kan själv. (Men jag tänker inte uttala något offentligt, i alla fall inte i skrift, som ni någon gång kan hålla emot mig. Ni kommer aldrig att få mig på fall. Det kommer aldrig att hända igen.)

den där lilla rädda som finns där.

Vad ska vi göra med henne?

Visst ska hon slängas i papperskorgen?

Hon finns nog inte egentligen. Nä.

Hörrudu, kom igen nu. Stark eller svag. Vad väljer du? Rätt eller fel?

Jo. Hon är faktiskt okej. Även den rädda. Det är okej att vara rädd. Osäker.

Jag begriper att det är omöjligt för någon annan än mig själv att se hur stort det är. Att all min ilska har en botten.

(Och ja, jag ska ta hand om det här nu. Jag utmanar alla mina psykologfördomar. Nu är det dags. Om inte annat för att jag nu faktiskt ska förmå vara en förebild för mina barn.)