Världens fest i Malmö. Ett myller av människor, tankeströmmar, ord, händer, prästkragar (sådana som sitter på prästskjortor, alltså, inte blomman) och gröna väskor. Och jag älskar att vara där och älskar att det vimlar av människor som på allvar tror att det går att förändra. Att en annan värld är möjlig och att det till och med är därför vi finns till. Det är det som levandet är till för.
Vimmelkantig av trötthet, men väldigt nöjd, står jag i duschen hemma på kvällen och tänker på alla världsförändrare jag mött. Tänker att problemet med lögner kanske inte är att den som ljuger sviker förtroenden till människor runtomkring, eller till Gud om en nu råkar tro på Gud. Problemet kanske är att den som ljuger inte står upp för sig själv. Den som ljuger - i stort eller smått - behöver dölja sig själv.
Mindfulness i en västerländsk tappning kanske ökar behovet av att dölja, tänker jag. Kanske blir det för mycket en jakt efter att bekräfta normen om vad som gör mig lycklig. "Om jag luktar på basilikan tillräckligt mycket får jag kanske ro i sinnet, peace in mind. Andra verkar ju lyckas med det." Och när jag/du/hen inte lyckas, blir det ett döljande istället. "Jag försöker nog inte tillräckligt". Och glappet ökar, mellan den jag är och cirklarna runtomkring mig.
Peace in mind kommer smygande, tror jag, när jag kan stå upp för den jag är. Rakryggad, utan att skämmas. När jag kan stå för mina drömmar och förhoppningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar