måndag 24 november 2008

Som man bäddar får man ligga






Igår var vi på Gröna Lunds julmarknad. Förmiddagen var solig och behaglig, men eftermiddagen var desto kallare. Det bästa var karusellen och att jag kastade bollar, tyckte Minna. Jag vann dock ingen grön krokodil trots att jag var hemskt nära. Den ensamma burk som envist stod kvar var säkert fasttejpad.
Fascinerande var pappan i familjen som skulle kasta efter oss. Han blev av mamman ombedd att representera familjen, och tog i för kung och fosterland så att bollarna hamnade ungefär en meter under burkstapeln som man skulle träffa. Manliga ideal som heter duga.

Hursomhelst, vi blev så småningom frusna till max och trots en varm korv och bussfärd blev Minna förkyld IGEN. Hett tips till alla Gröna Lund-besökare: dubbelt så varma kläder som man tror ska behövas.

lördag 22 november 2008

Snöyra

torsdag 13 november 2008

November

November. Man glömmer liksom varje år hur det är: den tröstlösa raddan av becksvarta morgnar när man kravlar sig upp ur sängen, promenaden till tågstationen i råkall blöta, och alla snörvliga och förkylda människor som ser lika urblekta ut som man själv.

Och just under den perioden ska man tvinga sig själv att skriva en roman. Puh. Nä, det var kanske lite väl ambitiöst tänkt. Jag tror inte att jag når målet med 50 000 ord. Får se om jag återfår skrivarglädjen under helgen - den här veckans vardagkvällar har jag mest velat sova.

Däremot var en spavistelse på Skepparholmen helt rätt. Utomhuspool att glida ner i och se ångan stiga mot den sammetsmörka himlen. Fåtöljer att sitta i iklädd morgonrock, och läsa tidningar, lyssna på klassisk musik och titta på brasan. Kurbad. Mysigt.

Jag har också varit på kursträff i cirkeln Liv i balans och återigen påmints om hur dålig jag är på att hantera dåligt ledarskap. Jag klarar liksom inte av det alls, utan blir en rabiat jobbig människa som tar över. Där har jag en förbättringspotential.

Idag har jag varit på InDesign-kurs och känner mig sugen på att sitta och skapa en massa snygga saker. Men inte klockan halv elva på kvällen, snart ska här sovas!

söndag 2 november 2008

Frost och skrivande


Första riktiga dagfrosten idag, med tunna ishinnor på vattenpölarna vid stranden. Minna kastade isflak och vi matade änder.

Idag har jag också börjat på mitt NaNoWriMo-projekt. Under november ska jag skriva en roman (eller något romanaktigt) på minst 50 000 ord. Vi får se hur det går, men jag är väldigt peppad att uppnå målet. Läs mer på www.nanowrimo.org (fast just nu kommer man inte in där, det är många som har samma idé).

söndag 19 oktober 2008

Allt det annorlunda som vi vill ha

Igår kväll var jag på en jättemysig tredjedelssekelfest (min vän S firade att hon fyllde 33.3 år).
Temat var orientaliskt med inredningsdetaljer, musik och mat därefter. Samtalen var livliga kring borden. Ett ämne vi kom in på var hur svårt det är att hitta en middagsrestaurang med svensk mat i Stockholm. Om man får utländskt besök och ska bjuda någon på middag, och besöket önskar sig svensk mat - vart går man då? Jag har ingen aning. Jag äter gärna libanesiskt, grekiskt, italienskt, kinesiskt, vietnamesiskt, indiskt - men det är inte direkt så att jag längtar efter svensk husmanskost när jag ska ut och äta middag.

tisdag 14 oktober 2008

Höstbesök i Nora


Att lära sig vara mänsklig

Jag sitter hemma och läser kurslitteratur inför nya kursdagar. En fundering som dyker upp i läsningen av alla tips och råd om hur man kommunicerar konstruktivt, hur man löser konflikter, hur man undviker att ta på sig för mycket ansvar och skuldkänslor, hur man lär sig lyssna på och dra nytta av sina känslor är: varför behöver man lära sig sånt som vuxen? Det borde väl vara självklart, och vi borde väl ta lärdom av alla erfarenheter vi dragit genom livet och vara smarta nog att göra annorlunda nästa gång... eller?

Å andra sidan sa en föreläsare på vår personalkonferens att den enda varelsen som gör en massa felaktiga val och vet om det är människan. Det ligger väl något i det.

Ibland känns det bara så tröstlöst att inget verkar förändras. Jag tror att jag i bakhuvudet har den 1800-talsroman jag nyss har läst, Tistelöns ros av Emilie Flygare-Carlén. På något sätt är de stora utmaningarna och svårigheterna desamma idag, nära 200 år senare.

Ibland känns det väldigt slösaktigt att inte hjärnan kan ta till sig alla samlade erfarenheter som finns genom generationerna och tiderna. Tänk vad mycket vettigt man skulle kunna åstadkomma om inte varje individ behövde göra ungefär samma typ av misstag, generation efter generation.