Var e vargen

Jag förstår inte. Det finns cirka 200 vargar i Sverige. 20 av dem skulle av någon vetenskapligt grundad anledning skjutas i år, enligt licens genomdriven i riksdagsbeslut.

Läs det igen: 20 stycken.

Den 13 januari hade 6 863 personer anmält sig som vargjägare i Jaktregistret.

Har de verkligen inget bättre för sig?

Ontdag

Vi la nog upp det hela lite väl abrupt. Övergången från föräldraledighet till jobb, bytet från bara-mammas-bebis till nästan-bara-pappas-bebis.

Hur är det möjligt att han ska vakna utan mig, sisådär 5 morgnar i veckan av 7?
Hur är det möjligt att bara se sina barn ett par ynka timmar varje kväll, om ens det?

Och jag tänker på dem som fått fly utan sina barn, som får åka till ett annat land för att jobba, som tvingats adoptera bort sina barn, flytta utan sin älskade, skiljas utan att veta när man ska ses igen.

Jag vet.
Ändå skär det sönder mig.

(Jo, de är jättetrevliga på mitt jobb, och det var skönt att sitta där i det brusande lugnet, lite småprat på håll, någon som lyssnar på musik i hörlurar, skratt i trapphuset - i övrigt få tänka, skriva, vara jag. Det är inte det.)

Ett år

Den här bilden tog jag den 3 januari 2010, för ganska precis ett år sedan. Bebis i magen, funderingar på hur Minna skulle hantera att bli storasyster, hur den nya familjemedlemmen skulle vara och på hur den stundande flytten skulle gå.
Det blev ett riktigt bra år, så här i efterhand. Många tankar, och jag inser alltmer att jag faktiskt har svårt för bloggformen: att prata till alla och ingen, så det blir inga detaljerade beskrivningar här. Men att läsa psykologi gör förstås att det händer saker med en, en flytt gör det också, liksom att få en större familj.

Kanske får bloggen en annan form snart. Vi får se. Eller så får den fortsätta bli en sporadisk ventil, på något sätt.

Det jag önskar mig av 2011 är bland annat fler samtal, på riktigt. 2010 blev det väldigt mycket internbeskådande, men jag vill ha mer tankeutbyte, flöde. Inte via nätet, det funkar inte för mig längre. Det ska vara öga mot öga.
Sen önskar jag att jag kan fortsätta ha en så nära relation med barnen som den jag haft nu. Det blir förstås annorlunda när man inte är föräldraledig på heltid, det är ofrånkomligt. Men på något sätt hoppas jag att vi får ihop det så att jag hinner vara med under deras vakna tid så mycket som möjligt.
Resten känns faktiskt underordnat. Skrivandet ska jag fortsätta med så länge det ger mig något, men har jag ingen lust så må det vara hänt.

Lite sent omsider, men: gott nytt år till er som tittar hit!

Kaneldoft och barr i skorna

Julfest i kyrkan idag, konsert i söndags med gåshudsframkallande Adams sång. Hur kommer det sig att något som jag avskydde som barn kan vara komplett mindfulness idag? Funderar på det rent fysiologiskt - vad är det som händer i nervbanorna?

Stora julbrödet är bakat, huset är pyntat, kransen hänger vid ytterdörren, julgodiset är gjort och granen är klädd (och ställd ovanpå ett bord, annars skulle den raseras fortare än kvickt). Det är julen när den är som bäst. Nu kan jag klara mig utan resten (förutom de kristyrdekorerade stora pepparkakorna, som vi ska baka imorgon).

Och till hälften får jag nog göra det också: min stackars mamma är dunderförkyld. Hon får nog stanna hemma och få sällskap av pappa och min syster, istället för att de kommer hit och firar med oss och mina svärföräldrar, som planen var.

Kraven i jultid känns inte alls betungande nu längre, efter att jag slutat ge julklappar till vuxna människor. Jag slipper springa runt i affärer och köpa saker åt folk, med en förväntan om att de ska bli glada fast de egentligen hade kunnat köpa något själva som de ännu hellre velat ha. Slipper ge bort prylar i en värld där folk åker till soptippen och slänger saker, där de översvämmat både ytor och psyke av prylarna. Hur ofta är det inte som våra samtal handlar om våra prylar? Jag kan fortfarande bli rejält stressad av andras stress, men jag slipper åtminstone vara personligen drabbad.

Min önskan med julen är att den får blåsa liv i människor igen, efter dagar som blivit allt kortare och mörkare. Doft- och känslominnen, som stannar kvar i kropp och sinne och skickas vidare till nästa generation. Inte identiska, men med ett korn av det där glödande. En puls som trycks vidare till nästa. Ett tomtebloss.

(Jo, till barnen ger jag julklappar. Men inte så många, för de fyller år om en ynka månad.)

De hopplöst politiska prästerna

Jag är fanatiskt besatt av språkfel, och vet att alla inte är som jag. Men jag måste ändå dela med mig av detta guldkorn. Läs stycket Vad gör en präst, och begrunda kopplingen mellan politik och kyrka.

Hästvallning

Och så plötsligt en dag

...så bara sitter han. Av en händelse råkar det vara samma dag som remissbekräftelsen till sjukgymnast kommer...