Vi la nog upp det hela lite väl abrupt. Övergången från föräldraledighet till jobb, bytet från bara-mammas-bebis till nästan-bara-pappas-bebis.
Hur är det möjligt att han ska vakna utan mig, sisådär 5 morgnar i veckan av 7?
Hur är det möjligt att bara se sina barn ett par ynka timmar varje kväll, om ens det?
Och jag tänker på dem som fått fly utan sina barn, som får åka till ett annat land för att jobba, som tvingats adoptera bort sina barn, flytta utan sin älskade, skiljas utan att veta när man ska ses igen.
Jag vet.
Ändå skär det sönder mig.
(Jo, de är jättetrevliga på mitt jobb, och det var skönt att sitta där i det brusande lugnet, lite småprat på håll, någon som lyssnar på musik i hörlurar, skratt i trapphuset - i övrigt få tänka, skriva, vara jag. Det är inte det.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar