Det finns ett gäng oaser i tillvaron. Som Urkraft i centrala Stockholm, till exempel. Man kliver ner i en källarlokal bredvid den dödtrista Sveavägen och hamnar i ett parallellt universum av dansrytmer, färgglada tyger och trumdunk. Och det är nakna magar, rastaflätor, fransktalande kvinnor och bländande leenden vart man än tittar.
Jag har dansat västafrikanskt förr i ett par omgångar. Nu valde jag något nytt: orientalisk med afroinspiration. Efter några trevande första minuter, då jag inte vill möta min spegelbild och de kontorsstela axlarna protesterar å det ihärdigaste, är jag fast. Plötsligt rör sig fötter och händer utan att jag ens bett dem om det, och det är nästan så att jag känner mig lite exotisk och sensuell någon stund då och då.
Tack för att ni finns, alla som står bakom såna oaser. Ni som vågar släppa taget om era nio-till-fem-jobb och satsa, och göra oss andra lyckliga ett par timmar i veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar