Ultraljudsfunderingar

Nej, det blev ingen svininfluensa i familjen än så länge, tack och lov. Däremot blev det en mer dramatisk ultraljudsupplevelse än jag hade väntat mig i förrgår.

Först såg allting väldigt bra ut. Eftersom jag har diabetes är det en läkare som undersöker, och det görs lite mer grundligt än hos andra. Och i magen fanns, som läkaren sa, "en väldigt livlig krabat". (Ingen överraskning direkt - jag har läst på diverse fosterutvecklingssajter att vecka 18 är för tidigt för att känna riktiga sparkar, men kanske att man kan känna några små rörelser. Bah, säger jag. Då har de bara träffat på mesiga foster, inte såna kickboxare som jag verkar få.) Den viftade med ena handen och krafsade sig på huvudet med den andra. Alla organ fanns på plats, ryggraden lyste vackert vit - men hon undersökte hjärtat otroligt länge. Visst, den låg aldrig stilla, och det var säkert inte helt lätt att se bra - men SÅ länge? Jag låg där på britsen och svalde lite nervöst. Och så förklarade läkaren att hon hade sett en eller två förkalkningar i hjärtats vänstra kammare, och hade svårt att se exakt hur de var belägna. Därför ville hon skicka remiss till barnkardiolog som kunde se lite bättre. Min spontana reaktion: hjärtfel, hjälp! Så småningom kom det fram att detta kan vara en markör för Downs syndrom. Behöver inte alls vara det, men det finns en risk. Så kanske skulle jag också fundera på eventuellt fostervattenprov.

Allt det här var inte riktigt vad jag hade väntat mig, om man säger så. Efteråt kom diverse olika reaktioner: när jag nu skött mig så himla bra, är petnoga med mitt blodsocker och med vad jag äter och så vidare, hur kunde den bli något annat än perfekt? Tänk om det är Downs syndrom - bundenhet, mobbat barn, inget utrymme kvar för Minna, andra människor tycker synd om en hela tiden, kanske blir det massor av operationer och medicinska komplikationer. Å andra sidan: är en människa en diagnos? Och är människan kapabel att ta beslut om vilka liv som är värda att leva? Är det ens en fördel att få veta sådana här risker? Det finns en sån oerhörd kontrast mellan alla tekniker som finns, allt vi kan ta reda på, och samhället som är totalt oförmöget att välkomna det som är annorlunda.

När jag växte upp hade jag en jämnårig granne med Downs syndrom. Hon älskade djur, hon var oerhört religiös och hon älskade att gunga. Hon var tillräckligt smart för att inse att hon behandlades illa av många, många människor för att hon inte var som de. Hon hade massor av olika hjärtfel, opererades hur många gånger som helst och dog när hon var 25. Men gör det att man borde ha valt bort henne? Jag läser på en sajt om föräldrar som fött Downs-barn och då vårdpersonalen efter förlossningen betett sig som om det var en sorgesituation. Ingen flagga på brickan med fika till föräldrarna. Vad är det för samhälle vi skapar?

Dagen efter ultraljudet fick jag ett telefonsamtal från läkaren som undersökte mig. Hon förklarade allt en gång till, men då fick jag också chans att ställa frågor om den diagnos som jag själv ställt via Internet på kvällen, via maniskt surfande. Jodå, det handlar om så kallade golfbollar i hjärtat, ekogena foci. Oftast är de "blippar" som uppstår under bebisens utveckling, och som sen växer bort. Och de finns hos ungefär 4 procent av alla foster. Risken för Downs syndrom eller hjärtfel känns inte längre särskilt överhängande. Men jag hoppas ändå att jag får komma till
barnkardiologen väldigt snart.