Idag var sista arbetsdagen för Minnas (samt min och Johans) favoritdagisfröken. Vi hade införskaffat en mysig filt med gulligt mönster på som avskedspresent. Imorse räckte Minna stolt över den med orden "Det är en filt!". När den packades upp av den rörda mottagaren fortsatte hon "Den har många olika färger." "Precis som du alltid har - det kommer jag ju aldrig att glömma", replikerade mottagaren. "Man kan ha den både till barn och till vuxna", fortsatte Minna snusförnuftigt.
Det känns lite sorgligt. Att inte längre få de mysiga morgonsamtalen om allt från kommunpolitik till gulliga barn och andra små halvfilosofiska saker. Att hon inte kommer att fyra av det där helt oemotståndliga leendet så fort vi kommer. Men jag är ändå glad för hennes skull - hon öppnar eget som dagmamma och slipper sin hopplösa arbetsgivare, som verkligen inte driver förskola på grund av djupt engagemang utan endast för att håva in pengarna. Det är ett under att de ändå lyckas få så bra personal, som gör att vi stannar kvar.
Men, till poängen med det här inlägget: vid middagen sa jag till Minna att det känns lite tråkigt idag, när dagisfröken jobbar sin sista dag. Svaret överraskade lite:
- Nej, det är bra att hon slutar idag.
- Jaha, varför tycker du det?
- Annars blir ju barnen ensamma.
1 kommentar:
Ha ha ha.. Låter som om Minna och Embla är av samma skrot och korn!
Skicka en kommentar