Var på ett seminarium om engagemang idag, med en föreläsare från Stockholms universitet som berättade om sin forskning om hur engagemanget i organisationer i Sverige har förändrats. 20-talisterna växte upp med att deras röst inte var så mycket värd, det var andra som tog hand om samhällsutvecklingen åt dem - men nu upplever de att denna bild helt har förändrats och att det inte finns några riktiga sanningar längre. 70-talisterna är uppvuxna med att mycket av ansvaret ligger hos dem själva - vardagshandlingarna, valen vi gör eller låter bli att göra, är på ett eller annat sätt politiska. Och var och en har möjlighet att påverka och förändra samhället.
Men vad händer när man, som några av de forskningsintervjuade beskrev, inte riktigt förmår ta det aktiva valet att engagera sig och göra skillnad? Det blir ett vakuum, en sorts sorg och en tyngd som hamnar direkt på individen. Makten man skulle kunna ta, men inte tar, blir en börda istället för en tillgång.
Jag har ingen egentligen slutkläm, tycker mest att det är värt att fundera vidare på. Vad gör det med oss att vi alla är en sorts makthavare, även om vi inte vill det?
En parallell tankegång finns också efter kvällens kyrkopolitikmöte. Det stör mig oerhört att män kan ta på sig föreningsuppdrag och ägna massor åt tid åt sina hobbyer även under småbarnsåren, utan att någon tar illa vid sig åt det. Men en kvinna ska sätta sånt på "vänt" för det är ju ändå så få år av livet som det handlar om, jada jada o s v (ni har nog hört det förr). Och jag kan inte frigöra mig från det själv heller. Morr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar