När jag inte är där börjar jag tänka att jag kanske inte är särskilt troende ändå. I synnerhet när andra mentalt knuffar iväg mig, hela tiden. Från andlighet, religion, att tro.
När jag är där hittar jag botten i mig själv. En rasande, flödande "just do it-känsla", och samtidigt att det räcker så helt och fullt att vara jag. Att inte skämmas för begränsningarna.
I det svårfångade, motsägelsefulla blir mina egna konturer tydligare.
Jag ser Sarah Moon på Fotografiska och slås av just det: att det som inte är så tvärsäkert kräver så mycket mer av mig som betraktare, aktiverar mig.
Jag läser Stockholms stifts förklaring till sin kampanj "Ja till respekt". Och jag är så glad för varje stund jag vågar tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar