I förskolevärlden tycker jag mig se att det ofta är väldigt viktigt att ett barn som gjort något dumt ska säga förlåt. Det låter bra. Men jag har ändå funderat på det där, framför allt när Minna ofta hävdat att båda ska säga förlåt, även om det är hon som har betett sig dumt mot någon av oss föräldrar. Det hävdas ibland att det inte är ens fel att två träter, men jag vet inte det... inte när det handlar om provocerande och rätt drastiska försök att göra mamma eller pappa upprörd. Ibland tror jag att det kan handla om temperament eller personlighetsutveckling. Hursomhelst: det som verkar ha gått in hos Minna är att man ska säga ordet förlåt, och sen kan man glömma och gå vidare. Vad som däremot har hänt behöver man inte reflektera över.
Själv är jag ganska dålig på att säga förlåt, i vardagen, i en relation. Inte i jobbsammanhang, tror jag. Men privat. Och om någon verkligen uppmanar mig att säga förlåt, "säg förlåt nu då", blir jag istadig som en ardenner. "Nähä, tänker jag inte, för det var jag som hade rätt, så om jag säger förlåt betyder det att den andre hade rätt", tänker jag för det mesta. Någonstans under ytan tror jag att det handlar om det där reflekterandet. Om jag säger förlåt utan att riktigt känna att jag vill det lämnar vi frågan outredd. Vi blir inte färdiga med hur vår relation har påverkats, med orsakerna och konsekvenserna. Eller så är jag bara småaktigt snål med att be om den andres acceptans - det skulle kunna vara så också.
Generellt har jag svårt för handlingar utan reflektion. Det är någon sorts respekt som saknas - för mig själv och för andra.
Därför blev jag väldigt glad på kvällens informationsmöte på Gabriels kommande förskola. Istället för att utkräva ordet "förlåt" av det ena barnet, det som har utpekats som skadegöraren, jobbar de med en annan metod: gottgörelse och reflektion. Linn som betett sig illa uppmanas att fundera ut ett sätt att göra Fia glad och nöjd eller åtminstone mindre ledsen. Hjälper det att hämta ett gosedjur, kanske? Medan Linn hämtar gosedjuret och ger det till Fia tror jag att det finns betydligt större chans att Linn tänker "oj, det där var nog lite dumt gjort" än om hon hade slängt ur sig sitt "förlåt" och sen direkt rusat vidare i leken.
Gottgörelse genom handling, och reflektion, istället för slentrianmässiga, automatiserade ord. Det tror jag på. Ska bli spännande att se hur effekten blir i verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar