Dubbelt så gammal

Jag tror att det är den där halvvägs-känslan som gör att Ted Gärdestad har sjungit i mitt huvud hela kvällen. Himlen är oskyldigt blå - här är texten. Idag fyller jag 38, och det är ganska exakt 19 år sedan jag tog studenten - då jag var ganska exakt 19 år gammal. Hur jag tänkte minns jag ju. Jag minns när jag firade midsommar på Marstrand, stod och blev studentfotograferad på kyrktrappan och åt bambuskott för första gången i mitt liv under studentbalen på Stadshotellet. Jag minns veckan innan, när vi grillade ute på de konstgjorda små holmarna i närheten av Lindeskolan och min kursare sprang runt och sjöng You fill up my senses medan vi väntade på bilskjuts hem. Den där rösten kan jag höra lika bra som Minnas vid middagen idag.

Inte visste jag nånting om vad som väntade mig då. Och inte vet jag det nu heller. Jag bara tror att jag vet. Att en dag är lik den andra, att det är samma människor jag möter på jobbet varje dag. Tiden har jagat oss in i en vrå.

Samtidigt tänker jag att jag förstår så mycket mer. Om skam och skuld. Om konventioner. Om krav och anpassning. 


Just nu läser jag Moderspassion av Majgull Axelsson. I början tyckte jag att den inte dök ner i karaktärerna tillräckligt djupt. Fångad blev jag någonstans kring sidan 137, när den inåtbundne Tyrone blir räddad av gapiga Micke. Det är lite svårt att förklara skeendet kortfattat utan att det blir alldeles galet klyschigt. Men det som hänger kvar är en bekräftad tanke om att man vet aldrig vem som räddar vem.

Förstod jag det när jag var 19, tro?