En kulle jag går förbi pressar tillbaka mig ner i den meterhöga gestalten där jag fanns en gång. Den som ramade in mig då. Bostadsområden delades in i vilken pulkabacke eller vilken lekpark de hörde till.
Det är med de ögonen jag ser stigar, vägar och hus i Nora - fortfarande. Kanter, linjer och öppningar ligger fast.
Kanske händer det betydligt oftare än jag tror? Kanske inte bara där?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar