Lästipset: januari

Det här är mitt lästips för januari. En del böcker önskar jag verkligen att jag hade skrivit själv, och det här är en sån. För att jag lärde mig mer om mig själv och om människor omkring mig av att läsa den.

Av texten på baksidan är det kanske lätt att bli avskräckt. Dvärgar, cirkus, 30-talsmiljö... eh? Men den är helt sagolik. Hur hantera att man är den man är, om det är något annat än normen? Det är nog inte många böcker jag har läst som tar sig an den frågan med sådant schvung.

Författaren heter Lotta Lundberg men är alltså inte historieätar-Lotta, trots namnlikheten. Däremot har hon också skrivit Ön, som jag också tyckte mycket om.

Recension eller något sånt: En passande död - Åsa Nilsonne

Jag har försökt berätta om den här boken för ett gäng personer. En 53-årig kvinna som får veta att hon fått Alzheimers sjukdom, och hur hon är med om ett experiment som ingen annan varit med om, samtidigt som hon planerar sin egen död. Nä - det låter nog inte som en rolig bok. Ändå är den det. Också.

Ibland drabbas jag av tanken att någon skulle sno en bokidé av mig om jag berättade för någon. Egentligen är det förstås självklart att ingen människa skriver och tänker som någon annan. Men den här är ett extra tydligt exempel. Utan alla skikt som Åsa Nilsonne behärskar hade den här boken inte alls varit det den är. Hon kan väva in resonemang om hur man kan påverka sina egna minnen, hur kroppen påverkas, hur maktbalanser mellan människor förändras av ordval och kroppsspråk, hur vinstintressen kommer in i vården, vilket ansvar en förälder har för sitt barn och vice versa. Klart det är därför jag gillar den: för att vi delar intressesfärerna.

Men det här är en sträckläsningsbok, och en sådan bok som jag blir lite grinig av att läsa ut. Liksom arg på författaren, som lämnar mig i sticket med miljöerna och personerna som jag nu gjort mig en bild av. Febe, Els-Marie, Julian, Lina.

Kanske är det en separationsövning i sig, själva bokläsandet...? Den här världen som jag får leva i en stund finns bara här och nu. Inte sen. Just face it.

Livstolkning

Den här boken. Fantastisk för att den tar sån hänsyn till att
1) barns tankar och uttryckssätt inte kommer från ingenstans,
2) både barn och vuxna förändras hela livet.

De där Piaget-stadie-resonemangen ger jag inte mycket för, alltså att varje barn först befinner sig på en viss nivå i en viss ålder och sedan flyttar upp till nästa: det är bara en forskares vilja att förenkla.

Och: bakom varje svar på en fråga finns en intention. Även när ett barn svarar på en intervjufråga är det så. Svarar det för att "jag vill passa in", för att "jag vill sticka ut", för att "jag vill passa på och berätta något som ingen annan vet"?

Barn är inget folk som bor i ett främmande land. I så fall är det minsann vi vuxna som har satt upp gränserna till det landet.

Ett av de finaste orden jag vet: livstolkning.
Boken är Barns tankar om livet, av Sven Hartman och Tullie Torstensson-Ed

Boksynkronicitet

Igår kväll läste jag ut Maria Langs Ånglok 16 på fel spår. Det är verkligen inte en av hennes bästa böcker, och inte en som jag skulle rekommendera till en som vill läsa Maria Lang för att läsa. Men jag som kan varenda gathörn i Nora (Skoga) fnissar förtjust åt miljöbeskrivningarna. Och åt personerna i boken som jag känner igen, antingen rätt och slätt som sig själva eller som förlagor för romankaraktärerna. Rent objektivt skulle jag kanske beskriva boken som reklam för Nora Bergslags Veteranjärnväg (men det är inte heller så illa).

Ångloket som är huvudobjekt i boken kallas också Krassin, sägs det på sidan 122. Namnet kommer från en rysk isbrytare som var aktuell i slutet av 1920-talet, sägs det också. Inget som direkt känns bekant för mig (historia är inte det ämne som får mig att gå igång).

Nu kommer det spännande momentet.

Under ett par veckors tid har jag läst Oline Stigs novellsamling Den andra himlen. Fantastiska. Oemotståndliga. Bilderna, vändningarna, ljuset som liksom finns i dem. Men på den allra sista, den som också heter Den andra himlen, tog det konstigt nog stopp. Jag la boken på nattduksbordet och där låg den ett tag.

Inatt kunde jag inte sova. Fåglarna ropade uppfordrande utanför fönstret redan vid tvåtiden. Så jag tog upp boken och började läsa den sista novellen.

Det visar sig då att huvudpersonen är en kvinna år 1929. Hon har blivit besatt av en italiensk officer som varit med om en olycka, och som blivit räddad av isbrytaren Krassin.

Är inte det lite skumt, så säg?

För den som är lite mer intresserad av historia än jag: lite mer om Krassin.

Invigningseufori

Jag vet att jag är extremt nördig när det gäller bibliotek och böcker. Redan på fredagkvällen var det så där pirrigt i benen, lite som dagen före julafton när jag var liten.

Den stora händelsen?
Invigning av nytt kulturhus och bibliotek!

Precis lika fantastiskt som jag hade tänkt mig var det. Faktiskt hade jag tjuvkikat redan i måndags: gått in genom glasdörrarna, in i det ljusa och fräscha med en nybyggarlukt som nästan stack lite i näsan. Inga skyltar på hyllorna än, så lite vilset kändes det.

Men i lördags, däremot. Hundratals människor, kanske tusentals. Musik och tårta och bandklippning och bokpåsar till alla barn. Späckat program hela dagen. Vi var där hela familjen en gång, i full trängsel. Efter en lunchpaus hemma åkte jag och Minna iväg igen - för att inte missa de två stora händelserna. (Vi hann låna lite böcker också.) Först eldshow ute. Sedan konsert med Helen Sjöholm, mitt i lokalen, med publik stående i trappor, på pallar, överallt. Jag brukar känna mig ganska ofolklig när det gäller musikevenemang på scen när det egentligen är något annat som folk är där för, men det här var... mäktigt.

Åh. Bara det här kan faktiskt få mig att vilja stanna kvar i Vallentuna kommun. En kommun som satsar på kultur, böcker, mötesplatser för människor.

Det enda jag tänker på som kan sägas vara negativt på något sätt, är förändringen för dem som inte gillar att stå mitt i ljuset och bli betraktade. De som tyckte om att stryka längs med väggarna i det gamla biblioteket, och krypa in i ett hörn i tidningsrummet. De kommer nog att känna sig lite vilsna ett tag. Jag hoppas det kan gottgöra litegrann att det nya biblioteket är öppet alla dagar i veckan - så var det inte förut.

Recension: Du hasar av trygghet

Du hasar av trygghet av Elin Grelsson (med ett Almestad också numera, tror jag).

Ytspänning inleder scenen. Barnet, som försöker förstå det. Hur kan vattnet ligga över kanten på glaset? Den frågan sätter hela känslan och handlingen i resten av boken. Det handlar om Sara, nu och då.

Frågor och osäkerhet. Bekräftelse. Vart ska Sara ta vägen med mig själv? Som ett tomrum framför henne och runtom henne, och hon vet inte vad jag ska fylla det med. Och jaget Sara är så uppenbart en tjej, en flicka, en kvinna. En som måste välja, måste förhålla sig, och särskilt till sin kropp och de andras kroppar. Hon tröstar sig med godis, med mat, med att spegla sig i människor hon inte har någon egentlig relation till, med alkohol.

Det är scener, gestaltning, ingen förklarande helhetsram. Språket är skärande tydligt. Och det är nog det som gör så ont, tror jag. Det gör också att jag inte kan frikoppla berättelsen från berättaren. Visst är det Elin som känner, tänker jag fast jag skulle vilja låta bli. Vad tänker de som känner henne när de läser den här berättelsen? Hur förändras hennes värld av att ha blivit publicerad författare? Det är också den frågan jag skulle vilja ställa om jag träffade henne.

Här finns det ingen väg ut. Det finns korta stunder av mellanrum bara, men inga räddande änglar eller riddare, inga ljus som skiner igenom. Inte ens vänner som hämtar upp ur svärtan. Du hasar av trygghet - det är pojkvännens toffelljud som känns trygga, men på något sätt är det en trygghet som stör Sara. En trygghet hon inte står ut med i längden.

Det är en sårig historia. Jag tycker om den för de bilder den målar upp åt mig medan jag läser, men när tårarna kommer vid de sista sidorna tänker jag att jag hade mått bättre av att avstå. Eller? Jag vet inte. Kanske vet jag om några dagar, några veckor.

Bekvämläsare

Det är dagen då Nobels litteraturpris har delats ut. Pristagaren heter Mo Yan, och det säger mig absolut ingenting.

När Tranströmer fick priset förra året pirrade det i hela kroppen. Jag gladdes verkligen å hans vägnar, studsade runt av glädje hela dagen. Det är han som har vunnit! Det är hans fantastiska texter, de som finns i hela kroppen, som har fått priset som världens bästa litteratur. Någon sorts fånig stolthet över att jag och författaren har någon sorts band emellan oss, kanske. Jag har läst hans dikter i min hittills enda predikan. Jag hade den som mitt motto på min Facebooksida. Och det var han som vann. 

Nu kändes det bara som "jaha". 

Jag tittar på de böcker jag läst under de senaste åren och konstaterar att jag verkar bli allt slappare när det gäller att läsa om en värld jag inte alls känner till. Jag läser sådant som bekräftar min världsbild, på ett eller annat sätt. Läsa om ett annat land, där jag inte kan se miljön framför mig när jag läser? Inte känna dofterna, inte känna igen de scener som utspelas? Det verkar jobbigt.

Förr i tiden kastade jag mig över Dostojevskij, Camus och Mahfouz. Läste, längtade, ville förstå, sträcka mig utanför och längre bort. Numera vill jag kanske förstå mig själv mer än jag vill förstå världen. Är det så enkelt?


 

Recension: Cirkeln

Jag tänkte att lovorden om den var alltför överdrivna. SÅ bra kunde den väl inte vara. Men jo: det var den.

Cirkeln, av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Jaha. Varför? Jag tror att det finns flera anledningar.

• För att den beskriver tonårsvardagen så på kornet, trots att den nutid som skildras i boken inte är den nutid som rådde när jag var tonåring. 
• För att den visar sådan respekt och kärlek till alla karaktärer som finns i den. Ingen ironi, inga klappar på huvudet. Minoo, Anna-Karin, Rebecka, Linnea, Ida, Vanessa, Elias, Adriana, Gustaf, Anna-Karins mamma: alla går de att känna någon gnutta värme och förståelse för, även om vissa egentligen är sådana jag absolut inte skulle vilja umgås med.
• För magin och realismen i kombination: det där som får mig att rysa av välbehag och fasa på en och samma gång. Magiska krafter, andra dimensioner, själar som byter boning. Ja, trots att jag snart är fyrtio. Storyn är så snyggt sammanvävd, dessutom, det går nästan att se den tredimensionella modellen framför sig (i efterhand). 
• För att den så tydligt visar på att handlingsutrymmet för var och en inte är oändligt. För att väggarna finns där, visserligen dallrande föränderliga men de är definitivt där. Och det här hänger förstås ihop med punkt två. Vi bygger rummen åt oss själva, och åt varandra. Jag är faktiskt inte ens särskilt säker på att det är så stor skillnad mellan att växa upp i en liten bruksort och en storstad när det gäller just det där.

Mm. Ofta känner jag mig avundsjuk på författare som slår igenom, bara sådär. Litegrann gör jag det kanske i det här fallet också. Men mest är jag faktiskt tacksam, för att de delar med sig av allt det här. 
Snart ska jag kasta mig över tvåan.

(Att skriva recensioner i efterhand tycker jag är svårt. Betydligt lättare när jag sitter med näsan bland boksidorna, har miljöerna på näthinnan. Men jag ville inte låta bli helt, när det gäller den här.)

Fler som recenserat Cirkeln:  
SvD 
DN 
Bokhora


 

Böcker om jobb och livskarriär

Ja, och nu har jag läst klart tre böcker i rad som jag tycker utvecklar min tanke i det förra inlägget. Det är förödande för oss alla att vi tycker att arbetet är så enormt viktigt. Särskilt den tredje boken jag läste lägger stor vikt vid det.

1. Fångad av arbete - Lena Nevander Friström. Lägger fokus på arbetsnarkomani, så det är klart att den ger en ganska negativ bild av arbetets betydelse. Särskilt de mer medicinska vinklarna tycker jag är väldigt spännande.
   
2. Din nyckel till livskarriär - Nina Jansdotter & Kristian Borglund. En väldigt handfast bok för att man själv ska fundera och få verktyg för att börja förändra genast. Lite för handfast för mig, som tycker om lite djupare resonemang lite här och var.
   
3. Vad vill du - egentligen? - Erica Falkenström. Utan tvekan min personliga favorit. Genomtänkt, med härligt språk och resonemang som jag köper nästan fullt ut. Jag hade velat skriva den själv.

På tal om böcker insåg jag till min fasa och förtjusning att bokrean närmar sig... det har jag inte alls budgeterat för. Hm.