Det är meningen att folk ska kunna köpa till av det som de tycker om. När en byxa är utsliten köper man en ny. Om man vill köpa en jacka året efter ska den finnas kvar. I samma färg. (sid 23)Det går förstås inte. Inte på 60-talet, inte nu. Kanske har klimatet hårdnat sedan 60-talet, till och med. Katrine Kielos driver den tesen idag i Aftonbladets ledarkrönika. Hon menar att kvinnlighetens värde allt mer ligger i hur tilltalande du är. Och att problem främst löses genom konsumtion.
Knappt vågar jag säga det, men en av de saker som skulle förenkla mitt liv avsevärt är att slippa välja kläder varje dag. Slippa tänka ut fina kombinationer. Det tar massor av tid och energi. Jag avskyr det. Och jag tror inte att jag är den enda i världen. Visst kan jag ta hjälp av andra som kan ge mig råd och stöd i vad jag passar i, hjälpa till med tips och stylingråd. Men jag skulle vilja låta bli, helt och hållet. Köpa på mig ett tolvpack tenniströjor och ett par basjeans och köra med det, varje dag.
Igår satt jag och blev lycklig över Yohios framgång i Melodifestivalen. Normbrytandet, att han så tydligt tar sig över gränsen för manligt och kvinnligt. Men det grämer mig samtidigt att det "ego-visuella" får så mycket cred. Att den som ägnar sitt utseende så mycket tid ses som stark. Den som struntar i sitt utseende ses som svag, ett offer i beige tröja. Och det vill jag förstås inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar