Boksynkronicitet

Igår kväll läste jag ut Maria Langs Ånglok 16 på fel spår. Det är verkligen inte en av hennes bästa böcker, och inte en som jag skulle rekommendera till en som vill läsa Maria Lang för att läsa. Men jag som kan varenda gathörn i Nora (Skoga) fnissar förtjust åt miljöbeskrivningarna. Och åt personerna i boken som jag känner igen, antingen rätt och slätt som sig själva eller som förlagor för romankaraktärerna. Rent objektivt skulle jag kanske beskriva boken som reklam för Nora Bergslags Veteranjärnväg (men det är inte heller så illa).

Ångloket som är huvudobjekt i boken kallas också Krassin, sägs det på sidan 122. Namnet kommer från en rysk isbrytare som var aktuell i slutet av 1920-talet, sägs det också. Inget som direkt känns bekant för mig (historia är inte det ämne som får mig att gå igång).

Nu kommer det spännande momentet.

Under ett par veckors tid har jag läst Oline Stigs novellsamling Den andra himlen. Fantastiska. Oemotståndliga. Bilderna, vändningarna, ljuset som liksom finns i dem. Men på den allra sista, den som också heter Den andra himlen, tog det konstigt nog stopp. Jag la boken på nattduksbordet och där låg den ett tag.

Inatt kunde jag inte sova. Fåglarna ropade uppfordrande utanför fönstret redan vid tvåtiden. Så jag tog upp boken och började läsa den sista novellen.

Det visar sig då att huvudpersonen är en kvinna år 1929. Hon har blivit besatt av en italiensk officer som varit med om en olycka, och som blivit räddad av isbrytaren Krassin.

Är inte det lite skumt, så säg?

För den som är lite mer intresserad av historia än jag: lite mer om Krassin.