Du hasar av trygghet av Elin Grelsson (med ett Almestad också numera, tror jag).
Ytspänning inleder scenen. Barnet, som försöker förstå det. Hur kan vattnet ligga över kanten på glaset? Den frågan sätter hela känslan och handlingen i resten av boken. Det handlar om Sara, nu och då.
Frågor och osäkerhet. Bekräftelse. Vart ska Sara ta vägen med mig själv? Som ett tomrum framför henne och runtom henne, och hon vet inte vad jag ska fylla det med. Och jaget Sara är så uppenbart en tjej, en flicka, en kvinna. En som måste välja, måste förhålla sig, och särskilt till sin kropp och de andras kroppar. Hon tröstar sig med godis, med mat, med att spegla sig i människor hon inte har någon egentlig relation till, med alkohol.
Det är scener, gestaltning, ingen förklarande helhetsram. Språket är skärande tydligt. Och det är nog det som gör så ont, tror jag. Det gör också att jag inte kan frikoppla berättelsen från berättaren. Visst är det Elin som känner, tänker jag fast jag skulle vilja låta bli. Vad tänker de som känner henne när de läser den här berättelsen? Hur förändras hennes värld av att ha blivit publicerad författare? Det är också den frågan jag skulle vilja ställa om jag träffade henne.
Här finns det ingen väg ut. Det finns korta stunder av mellanrum bara, men inga räddande änglar eller riddare, inga ljus som skiner igenom. Inte ens vänner som hämtar upp ur svärtan. Du hasar av trygghet - det är pojkvännens toffelljud som känns trygga, men på något sätt är det en trygghet som stör Sara. En trygghet hon inte står ut med i längden.
Det är en sårig historia. Jag tycker om den för de bilder den målar upp åt mig medan jag läser, men när tårarna kommer vid de sista sidorna tänker jag att jag hade mått bättre av att avstå. Eller? Jag vet inte. Kanske vet jag om några dagar, några veckor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar