Bekvämläsare

Det är dagen då Nobels litteraturpris har delats ut. Pristagaren heter Mo Yan, och det säger mig absolut ingenting.

När Tranströmer fick priset förra året pirrade det i hela kroppen. Jag gladdes verkligen å hans vägnar, studsade runt av glädje hela dagen. Det är han som har vunnit! Det är hans fantastiska texter, de som finns i hela kroppen, som har fått priset som världens bästa litteratur. Någon sorts fånig stolthet över att jag och författaren har någon sorts band emellan oss, kanske. Jag har läst hans dikter i min hittills enda predikan. Jag hade den som mitt motto på min Facebooksida. Och det var han som vann. 

Nu kändes det bara som "jaha". 

Jag tittar på de böcker jag läst under de senaste åren och konstaterar att jag verkar bli allt slappare när det gäller att läsa om en värld jag inte alls känner till. Jag läser sådant som bekräftar min världsbild, på ett eller annat sätt. Läsa om ett annat land, där jag inte kan se miljön framför mig när jag läser? Inte känna dofterna, inte känna igen de scener som utspelas? Det verkar jobbigt.

Förr i tiden kastade jag mig över Dostojevskij, Camus och Mahfouz. Läste, längtade, ville förstå, sträcka mig utanför och längre bort. Numera vill jag kanske förstå mig själv mer än jag vill förstå världen. Är det så enkelt?