fredag 15 februari 2008

Ohjärtlig förlust

Gissa vad jag gjorde på alla hjärtans dag?
Tappade bort min förlovningsring. Det var en väl vald dag, eller hur?

onsdag 13 februari 2008

Böcker om jobb och livskarriär

Ja, och nu har jag läst klart tre böcker i rad som jag tycker utvecklar min tanke i det förra inlägget. Det är förödande för oss alla att vi tycker att arbetet är så enormt viktigt. Särskilt den tredje boken jag läste lägger stor vikt vid det.

  1. Fångad av arbete - Lena Nevander Friström. Lägger fokus på arbetsnarkomani, så det är klart att den ger en ganska negativ bild av arbetets betydelse. Särskilt de mer medicinska vinklarna tycker jag är väldigt spännande.
  2. Din nyckel till livskarriär - Nina Jansdotter & Kristian Borglund. En väldigt handfast bok för att man själv ska fundera och få verktyg för att börja förändra genast. Lite för handfast för mig, som tycker om lite djupare resonemang lite här och var.
  3. Vad vill du - egentligen? - Erica Falkenström. Utan tvekan min personliga favorit. Genomtänkt, med härligt språk och resonemang som jag köper nästan fullt ut. Jag hade velat skriva den själv.
På tal om böcker insåg jag till min fasa och förtjusning att bokrean närmar sig... det har jag inte alls budgeterat för. Hm.

söndag 10 februari 2008

Arbetets döttrar (och alla andra)

Nu har jag som vanligt fastnat i funderingar som rör ett visst ämne, denna gång: arbetets värde och betydelse. Folk går till karriärcoacher, identifierar sig med sitt jobb och bedömer sitt värde i relation till vilket jobb man har. Måste jobbet vara så himla viktigt? Och vilka konsekvenser får det egentligen för samhället att det är så här i Sverige?

Jag tänker lite extra mycket på det när jag hamnar i en vild debatt om vårdnadsbidrag på ett diskussionsforum på nätet. Självklart har jag varit emot det sen urminnes tider, det hör liksom till partiboken. Men varför ska man bara kunna vara stolt över det jag gör när man arbetar, och möjligen som tränare åt barnens hockeylag, och inte över andra saker man vill med sitt liv?
Det är en lite omtumlande insikt att jag faktiskt inte kan säga att jag är helt emot vårdnadsbidrag.

Minnas dagis är helt underbart och jag vill absolut inte vara hemmafru. Men det finns ju de som tycker att det är jättejobbigt att lämna sina barn på dagis och själva gå till ett annat jobb (kanske till och med i stort sett samma jobb). Såna som älskar familjelivet i stort sett 24 timmar om dygnet. Att man kan få liite extra betalt för att vara hemma med sitt barn i ett år extra kanske inte är någon världskatastrof vare sig för arbetslinjen, pensionspoängen, feminismen eller barnets väl och ve. Det kanske till och med kan ge gladare familjer ibland. Och DET tror jag smittar av sig på alla.

onsdag 30 januari 2008

Nä killa

Minna har fyllt 2 (för precis en vecka sedan). Och firat det med besked: fika på Gateau plus paket på själva födelsedagen, glass på dagis på fredagen, barnkalas i hyrd lokal på lördagen och födelsedagsfika hemma för farföräldrarna + dagiskompis på söndagen.

Och hon pratar, pratar, pratar. Ett av favoritorden just nu är, inte helt oväntat för en tvååring, nej. Det kan man säga i alla möjliga sammanhang. Och det funkar utmärkt istället för ordet "inte", vars innebörd ännu inte verkar helt klar. "Nä äta", "nä sova", "nä ta", "nä blöja" och så vidare.

På kalaset försökte gudmor kittla Minna på benet. "Nä killa" blev det självklara svaret.

Men den uppblåsbara krokodilen var en storfavorit.

tisdag 22 januari 2008

Oaser i tillvaron

Det finns ett gäng oaser i tillvaron. Som Urkraft i centrala Stockholm, till exempel. Man kliver ner i en källarlokal bredvid den dödtrista Sveavägen och hamnar i ett parallellt universum av dansrytmer, färgglada tyger och trumdunk. Och det är nakna magar, rastaflätor, fransktalande kvinnor och bländande leenden vart man än tittar.

Jag har dansat västafrikanskt förr i ett par omgångar. Nu valde jag något nytt: orientalisk med afroinspiration. Efter några trevande första minuter, då jag inte vill möta min spegelbild och de kontorsstela axlarna protesterar å det ihärdigaste, är jag fast. Plötsligt rör sig fötter och händer utan att jag ens bett dem om det, och det är nästan så att jag känner mig lite exotisk och sensuell någon stund då och då.

Tack för att ni finns, alla som står bakom såna oaser. Ni som vågar släppa taget om era nio-till-fem-jobb och satsa, och göra oss andra lyckliga ett par timmar i veckan.

Inledd åtgärdsplan

Steg ett på åtgärdsplanen: ha en slapp semestervecka inom en snar framtid att se fram emot.
Under vecka tio ska vi hyra ett stort hus för att bara vara i, och göra det som faller oss in. Inga datorer, inget jobb, inga måsten. Det låter för bra för att vara sant. Och min chef har sagt ok till att jag är ledig.
Bara drygt fem veckor kvar!

måndag 21 januari 2008

Hjärnstrejk

Min hjärna har börjat strejka. Det oroar mig en hel del. I kombination med en drös andra fysiska och psykiska reaktioner har jag en känsla av att jag inte mår sådär fantastiskt bra.
På måndag ska jag till företagshälsovården för en hälsokontroll - och då tänker jag ta vara på tillfället och höra vad de säger om saken.

Å andra sidan - alla småbarnsföräldrar är stressade. Och jag är tillsvidareanställd med en förstående chef och har en man som tycker lika mycket om Minna som jag gör. På något sätt känns det förmätet att gnälla.

I dagarna har jag läst Lena Nevander Friströms bok Fångad av arbete, som handlar om tecken på arbetsnarkomani. Den innehöll en hel del spännande, till exempel att man kan bli beroende av stresshormoner - kräva adrenalinkickar för att fungera normalt, helt enkelt. Det är jag, definitivt.