Ibland känner jag mig oändligt sorgsen över att miljonprogramshus har blivit ett fult ord. Tänk vilken fantastisk ambition det var, att alla som ville och behövde kunde få sin egen bostad, modernt inredd och allt. Istället för att massor av förlovade och gifta par fick bo hemma hos sina föräldrar, till exempel. Och var skulle alla människor bo annars, idag? Är det någon som ens reflekterar över det?
När jag kommer hem från vår utflykt ser jag bilden på husväggen, en båt med svenska flaggan i topp. Vilken stolthet som säkert fanns över bostadsområdet. Och så otroligt modernt det var – eget frysfack och allt. Av en slump har jag träffat några av dem som flyttade in här när det var nytt, och de har berättat.
Det var då. Idag möter jag infödda täbybors medlidsamma blickar när jag berättar var jag bor. På lägenhetsbytarsajter nämns ständigt mitt område som icke önskvärt.
Visst, det är slitet. Folk från hela världen bor här, och det är minsann ingen sjösten på köksväggarna eller mängder av SUV:ar på parkeringen. Men det är inte synd om mig. Vi har underbara grannar även om jag inte gjort mig mödan att bekanta mig med dem innanför lägenhetsdörrarna, trots upprepade inbjudningar till ett par av dem. Gården är fortfarande välplanerad och välskött, och läget är underbart. Takhöjden och utsikten är inget att klaga på.
Samtidigt vet jag med mig att jag påverkas av alla andras åsikter. Ju fler av de där medlidsamma blickarna jag möter, desto mer känner jag att ”jag måste nog flytta”. Och ju mindre benägen jag blir att stanna kvar, desto mindre sugen blir jag på att rusta upp lägenheten och tjata på värden. Vilket i sig gör att värden blir mindre benägen att underhålla området, eftersom ingen kräver det.
Så sorgligt, det där med självuppfyllande profetior. Och folk som dömer på hörsägen.
PS: Fast att jag bor i ett område som på en högerextremistisk sajt benämns som "sönderblattat", det stör mig inte ett dugg. De kan gärna få hålla sig borta härifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar