Nu är jag tillbaka i klass-funderarträsket. Läser Tala om klass (red Susanna Alakoski och Karin Nielsen, finns i pocket) och berörs särskilt av vad Susanna Alakoski skriver. Om definitioner av vad det är att vara pank. Om intressanta ämnen att prata om vid middagsbordet, och om vad man definitivt inte pratar om. Om att se saker som andra inte verkar se. Och om att utgå från att de valmöjligheter som alla andra har är ungefär desamma som de man själv har. (Och den som väljer något annat har bara valt fel.)
Och när jag är fast i de tankarna ringer det på dörren och en Tele2-försäljare undrar vilket bredband jag har och ifall jag inte vill ha lite roligare TV-kanaler. I mitt huvud ser jag hennes manual, vad jag tror att hon registrerar och utgår ifrån i sina försök till säljdialog: skabbigt höghusområde, småbarnsmamma, stökigt hemma. Så hon tror mig helt enkelt inte när jag säger att vi knappt tittar på TV alls, vi gör annat istället. "När man har småbarn är man ju hemma mycket på kvällarna", säger försäljaren. Mm.
Det känns som om jag gör klassresor varenda dag, upp och ner hela tiden. I själen är jag på något sätt arbetarklass, känner mig fortfarande ovan och bortkommen bland de självklara. I hjärnan är jag oftast akademiker. I bostadsområdet är jag arbetarklass. På jobbet är jag högutbildad och högpresterande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar