Sitter på jobbet och inväntar en fokusgrupp som ska starta om en timme. Under tiden tänkte jag skriva ner detta, som jag hade tänkt få ut på bloggen redan den 1:a maj eftersom jag tyckte ämnet passade väldigt bra då. Men sedan dess har jag varit mer eller mindre begravd i flyttröran.
Läser nu nästa bokcirkelbok, Barack Obamas bok Min far hade en dröm (konstig titel, när man tänker närmare på det). Varning bloggläsare som är med i bokcirkeln - tror dock att det går att läsa inlägget ändå, det handlar mer om mig än om boken.
Obama jobbar under en period som "organisatör". Det handlar om att hitta en fråga som engagerar människor i ett mindre bemedlat bostadsområde, så att de själva börjar jobba för att åstadkomma en förändring. Vid anställningsintervjun säger intervjuaren, Marty: "Du måste vara arg på nåt". Han förklarar det med att man måste vara arg på något för att vilja ha jobbet som organisatör. Funderingar kring den där ilskan som drivkraft går sen lite som en underström genom boken, tycker jag. Och då dök frågan upp: vad är jag arg på? Vad driver mig att vilja förändra?
Det var tre minnesbilder som kom till mig på Roslagsbanan. En från ettan på lågstadiet, då fröken reagerade med omåttlig bestörtning på att jag hade tagit till våld mot en kille i klassen som varit dum mot någon annan. Alla var helt överrumplade. Killarna slogs jämt och ständigt, men en tjej? Så fel. Å andra sidan kunde de tuffa killarna i klassen komma fram till en vid katedern där jag stod och vässade pennan, och utan förvarning, med ett brett leende, sätta handen mellan benen på mig. Makten var dras.
Nästa minnesbild: en klasskompis, en välartad flicka i flätor och lackskor. Alltid så rätt. Hur man ansträngde sig uppnådde man aldrig någonsin hennes status. Hon behövde liksom inte göra något, hon var perfekt.
Tredje minnesbilden: mina föräldrars hukanden inför andra vuxna, vuxna som de uppfattade som mer högstatus än de själva. Och till den gruppen hörde definitivt merparten av alla vuxna vi träffade.
Där finns min ilska. På att en del bara har, och tar det för givet. Makt, pengar, status, rätt kön, allt. På att en del kämpar och sliter livet igenom, och får ingenting. Och på systemet som bygger vidare på att vissa har och vissa ger: tid, pengar, sig själva. I en till synes ändlös cirkel.
Vad är du arg på, och vad driver dig att vilja förändra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar