Vilken omöjlig uppgift, att vara den fullständiga tryggheten och tillfredsställaren av alla behov - och samtidigt lyckas vara människa själv. Den första utvecklingsfasen verkar vara på gång för Gabriel, med missnöje, skrik och timslånga matningspass. Jag bär runt, runt på den allt tyngre bebisen, med värkande handleder och huvudet ekande av alla skrik, och längtar efter måndagen när jag ska få ett par timmars respit från det ständiga standby-läget.
Sedan ligger vi mage mot mage i sängen, bebisen som en varm tyngd på mig, en kropp som långsamt slappnar av. Ett dunigt huvud inkilat i min halsgrop, små armar runt min hals och fingrar som krafsar lite på nyckelbenet. Ett hjärta som pickar mot mitt och en bröstkorg som mjukt häver sig i takt med de fladdrande andetagen. Fötter som ibland tar spjärn mot mitt höftben. Bara tillit och ömhet. Och tiden står stilla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar