Det är en mix av känslor kring allhelgonatiden för min del: minns och sörjer min älskade mormor och andra människor som inte längre lever, funderar överhuvudtaget på livets gränser (lyssningstips: Anne Linnets Levande händer) och så är det ju så mörkt att man måste ta en tupplur på dagen. Kanske beror det senare i och för sig på att jag inte kommer i säng på kvällarna... hm. Hursomhelst, bottenlöst mörkt är det, man glömmer liksom varje år under den ljusa perioden.
Men det är fint att sätta ljus i minneslunden och se alla hundratals, kanske tusentals, ljus som lyser. Det är mysigt att fika hela familjen i församlingshemmet. Mysigt att råka gå på kalas på fel dag och istället sitta och slöprata med föräldrar helt opretentiöst, medan de två leker féer och dinosaurier. Mysigt att sitta i soffan och skapa orealistiska och helt klimat-ohållbara affärsidéer om villabelysningssystem som får det att kännas som om det är dagsljus ute fast det är kolsvart. Mysigt att gå på mässa i Allhelgonakyrkan och i tunnelbanan råka hamna bland en massa syntare som ska på Einstürzende Neubauten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar