Jag ser Miraklet i Lourdes på TV, reklamfritt och allt. En bitvis plågsamt långsam film, med människors blickar och rörelser mer i fokus än jag brukar stå ut med. I slutminuterna tänker jag: oj, vad bra den beskriver hur svårt det är att hantera att en människa förändras. En rullstolsburen ska vara rullstolsburen. En ytlig människa ska vara ytlig. Och min verklighet som jag delar med andra ska förbli ungefär densamma. Sluta skaka runt förutsättningarna, riva och bygga om!
Då är det lätt att förstå alla dödshot mot Irshad Manji, som jag läste mer om idag och inte slutar att fascineras över. Hennes Moral Courage Project motsvarar i stort sett allt jag skulle vilja ägna mitt liv åt. Hur behöver samhället förändras för att människor ska kunna vara så fria som möjligt? Hur kan människor uppmuntras att våga säga det som är sant, även om det är obekvämt? Och var kan religionen finna en plats inom det? Irshad Manji lyckas förena alltihop, och är själv muslim, feminist och homosexuell.
Mitt i allt det här, blandat med bokfestival på biblioteket, Fars Dags-bak och en stund med näsan över feministteologin, tänker jag en massa på Carema-skandalen. Jag kan inte tycka att huvudproblemet är driftsformen. Jag vägrar tro att alla företag är ondskefulla och inte klarar att göra det de säger sig göra (till exempel erbjuda "vård och omsorg med fokus på livskvalitet, professionalism och långsiktig hållbarhet", som Carema skriver på sin hemsida). Jag vägrar dessutom tro att det är en garanti för bra vård att den bedrivs i offentlig regi. Nej: jag tror att det krävs något mer. Kontroller, uppföljningar, chefer som vågar stå upp och säga sanningen, politiker som kan ställa upphandlingskrav som handlar om något mer än pengar. Och det tror jag gäller oavsett vem som driver verksamheten: ett företag eller ett landsting.
Däremot gör det mig vanmäktigt illamående att tänka på alla gamla som har mindre att säga till om än dagisbarn. Det_går_inte_att_ha_det_så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar