Jag går på Köttfri måndagslunch. Vegetarisk mat, föredrag om djurhållningens konsekvenser för miljön. Det sorlas och stojas men alla tystnar inför det faktum att energienhetförhållandet är 20:1 när det gäller kor som matas med spannmål, som de gör numera, istället för hö som de gjorde förr. De växer fortare med spannmålsfoder. Men det kostar: för att få 1 kg kött och mjölk behövs 20 kg spannmål (som hade kunnat användas till människoföda direkt istället). Förr i tiden var förhållandet 2:1.
Det blir också tyst när det framgår att djurhållningen i Sverige står för lika mycket koldioxidutsläpp som transporterna. Transporter beskattas av klimatskäl. Djurhållningen subventioneras.
FN presenterade en stor studie förra året, om att en minskad köttkonsumtion krävs för att förhindra de värsta klimateffekterna. Den blev inte särskilt uppmärksammad.
Mycket fakta blir det, men under alltihop ligger frågan om makt: makten att bestämma över vad jag ska lägga på tallriken.
Vid eftermiddagsfikat pratar vi om våra intryck, vi som var på föreläsningen. Det var helt frivilligt att gå dit, men vi är olika engagerade i frågorna. "Många nya tankar", säger en. "Det var bra, tycker jag", säger en annan. "Jag tycker nog inte att det var så bra", säger en tredje som i kön till lunchen sagt att hon ville ha svar på frågan om varför man inte ska äta kött, för hon hade ingen lust att avstå. "Han var verkligen ingen pedagog", säger en fjärde. Och de innehållsliga diskussionerna stannar av. Budbäraren skjuten - för att innehållet var för jobbigt att ta till sig.
Jag funderar på hur om jag ibland råkar vara en av de där, trean och fyran. Och vad jag förlorar på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar