På Gabriels förskola lär sig ett-och-ett-halvtåringarna att sätta upp handen och säga "stopp" när någon gör något de inte tycker är okej. Om någon försöker slå mig. Om någon försöker ta min mat. Om någon knuffas.
Nu har Gabriel börjat med det där hemma också. När Minna nästan klämmer honom mot spjälsängen på morgonen, i ren iver, blir det "stopp". När jag höjer rösten vid middagsbordet får jag ett "stopp". Och om någon på TV verkar göra något dumt ropas det också "stopp".
Jag blir nästan lite gråtmild nu när jag ska skriva om det. Att något så enkelt kan vara så svårt, sen, när man är vuxen. Var tappar vi bort det på vägen?
"Det här är inte okej, och det tänker jag berätta för dig nu, så tydligt jag bara kan."
Dags att införa stoppregel både här och var, känns det som.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar