Nu är jag en sån där då: fritidspolitiker. Premiär-nämndmöte igår kväll. Trevligt, ganska avspänt, kavajer och koftor lite om vartannat, möte i skolmatsal bidrog till avspändheten. Pappersbläddrande, frågor, "herr ordförande" och beslut.
Kanske är det mina överdrivna kontrollbehov och mindervärdeskomplex som spökar, men jag kan inte låta bli att tänka på alla beslut som fattas av människor som inte "kan något". Jag menar inte att de andra där saknade koll på något särskilt sätt. Jag menar bara rent allmänt: att människor som jobbar med något helt annat, och till vardags sätter sig in i helt andra frågor, på kvällen går på ett möte och fattar beslut om vart pengarna ska gå, vilka anställda som ska göra vad och om de har tänkt rätt eller inte. Är det vettigt?
I bakhuvudet finns Carema-skandalen och funderingar på hur offentliga upphandlingar egentligen går till. Det är förstås samma sak där, i de nämnderna.
Och det är knappast bättre att vara heltidspolitiker, för då har man istället rejält många fler pappersluntor att ta sig an och beslut att fatta. Tiden räcker nog inte till mer då heller.
Man ska också vara varsam med vilka idéer man kommer med på mötet, förstod jag, för det är dumt att ge bort dem till motståndarlaget. Det där har jag lite svårt att gå med på. Om jag ser vad som skulle göra en verksamhet bättre, och är politiskt aktiv för att jag vill ha ett samhälle som funkar bra, ska jag då hålla tyst bara för att det det gynnar mitt lag att göra det? Har vissa problem med det. Jag förstår logiken i teorin, men det är väl just det: jag är ingen höjdare på lagsporter egentligen. Det jag är bra på är att se bortom det som står i ett papper, knyta ihop saker med varandra och dra slutsatser som ibland är lite utanför lådan. Och så ska jag inte använda mig av just de förmågorna? Hm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar