"Jag minns hur det doftade i mammas kök", är rubriken på en DN-artikel som fångade mig idag. En text om en entusiastisk förskolekock som lagar all mat från grunden, mest ekologisk. Blir så glad att det finns sådana människor.
Men det som får mig att gå igång är det där med dofterna. För min del är det dofterna i mormors kök som är så tydliga. Alltid en ångande värme från något som stod på spisen, ugnslampan som lyste med något spännande inuti. Det rustika träbordet som skulle dukas i extrarummet, ljudet när besticken lades ner på det. (Det där bordet hamnade hemma hos mig sen, men ljuden var inte alls desamma då. Underligt.) Spetsgardiner, blommande saint paulia i fönstren. Förkläden och finrivna morötter. En bänk i köket där man kunde sitta och lösa korsord och småprata medan maten gjordes färdig.
Det låter som en överromantiserad bild av en idealisk hemmafrutillvaro, av ett välordnat medelklasshem. Och jag undrar verkligen om det var så bra som mina minnen. Om min mormor var så stark som jag tänker, om hennes relation till morfar verkligen var så välbalanserad som jag uppfattade den.
Mormor var modist och sömmerska och expedit i konfektionsbutiker. Hon födde tre barn och talade sig livet igenom varm för kunskaper som inte handlar om papper och böcker, utan en annan form av kunskap.
Henne tänker jag på när jag läser Yvonne Hirdmans bok "Gösta och genusordningen" (Bokus påstår att den bara kostar 21 kr, kan det vara sant? Mitt ex är lånat på bibblan.) Jag läser om hemkonsulenter på 1910-talet, som bodde hemma hos familjer i den lägre medelklassen och undervisade dem i konsten att rätt sköta ett hushåll. Jag läser om kvinnor som själva berättar sina livshistorier, med en början i 1900-talets första hälft: hur de hukat inför de manliga patriarkerna. Och hur det arbete som kvinnorna gjorde blev osynligt.
Det är nog den sista delen som inte stämmer in på min bild av mormor och morfar. Jag slits mellan bilden av min stolta morfar som mångordigt hyllade kokkonsten, dukningen, träffarna, barnbarnen, barnen, blomsterarrangemangen, de hemsydda klädesplaggen, klädkombinationerna, barnklippningarna, akrylmålningarna, de drejade vaserna, trähantverken, allt som mormor trollade fram som en annan god fé. Morfar, som sa att "jag tar hand om disken, det tycker jag är roligt, gå och lägg dig du" och skvätte ner hela köket efteråt. Morfar, som ägnade sig åt pilliga scrapbookingprojekt och vävde tavlor. Morfar och mormor, som gjorde sånghäften till PRO-träffarna och fotodokumenterade allting. Kanske stod de lite utanför de traditionella könsrollerna, försöker jag?
Eller är den sanna bilden den här: att det var mormor som förväntades ta hand om matlagningen, köksstöket, projektledningen av alla släktträffar, sömnaden, städningen (fast: dammsugning var morfar bra på, det vet jag). Alltmedan morfar kunde sitta vid orgeln och spela medan vi lyssnade andäktigt. För inte kunde morfar laga mat, även om han gick en matlagningskurs för herrar när han närmade sig 80-årsåldern. Han körde bil, han. Och pratade. Mormor fixade och lyssnade.
Men båda ansvarade för att göra livet trevligt, slår det mig nu. Båda kände ansvar och jobbade aktivt för att få till en bra stämning på alla släktträffar. Det kanske är det som gör det? Ansvaret för gemenskapen. För vi:et, helheten. Är det det som är jämställdhet?
Jag fick förresten ett ex av tidningen Femina när jag handlade duschgelé på Body Shop i förra veckan. Upprör mig lite över ett julklappstips på sidan 34, "sängkläder som inte behöver manglas eller strykas": "behöver bara tumlas så är det bäddbart och klart". Hos mig är alla sängkläder fullt bäddbara bara de är tvättade. Men jag tillhör nog inte riktigt Feminas målgrupp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar