Att läsa en bok som Mio min Mio var som att dela en hemlighet med någon som förstod.
Från framsidan slog männens prat och röster in i henne, nu rev hon på sig luvan igen och fortsatte att gå, hela kyrkan runt måste hon, sluta cirkeln kring sig.
Jag läser Elisabeth Rynells Hitta hem, fortsätter mina skrivartankar och går en kurs i porträttfoto/street photography. Och det är genom den mixen som jag förstår det i mig själv: det handlar inte om att skriva unikt. Det handlar om att jag ska känna igen mig när jag läser. Känna igen det som är jag, någonstans, på något sätt.
Bra porträttbilder tror jag också handlar om det. Jag ska känna igen människan i mig själv i den jag möter, både när jag tar bilden och när jag ser den. Kontrasterna, spänningarna och vidden. Och göra bilden till någon sorts balans, precis som vi försöker göra det hela tiden i oss själva.
En träningssak är det. Att hitta hem, hitta balansen.Tänker jag.
(Just idag har jag tippat lite, faktiskt. Ett barn som dödar ett annat i en buske, med samma händer som kanske åt en macka tidigare samma dag. Ett barn som ska leva vidare i den här världen. Föräldrar som ska leva vidare. Skolkompisar. Hur är det möjligt?
Andra barn som bott i Sverige i över tio år har utvisats. Illegala är de - har inte rätt att vara här, och får på något sätt inte plats. Vem ska ta den platsen istället?
Och jag tänker på vår ovilja att se. Hur vi vänder bort blicken. Eller så ser vi, en gång, men inte mer. Går det att öva upp sin förmåga att orka se - utan att gå sönder själv?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar