Att de närmast berörda tycker att det är tungt är självklart. Men många utanför Socialdemokraterna har också pratat om hur sorgligt det är med de krisartade opinionssiffrorna under de senaste åren. ”Det behövs en stark opposition”.
Nu har Håkan Juholt avgått, efter misstag, mediepåhopp och ett allt mindre utrymme för att faktiskt få prata politik, visioner, skissera något som löser problem för människor. Hoppet återkommer: nu kanske det vänder. Men vem vågar ställa upp? Vem tar på sig risken att misslyckas – och återigen få bära hundhuvudet? Och – kommer det nu att slå över totalt till säkra kort, fullblodspolitiker, för att det visade sig vara en miss att satsa på motsatsen?
Det är mycket som behöver hända nu. Katrine Kielos skriver i en ledare i Aftonbladet: ”Och nu måste hela partiet förstå att det inte först och främst är socialdemokratin som behöver en ny partiledare utan Sverige som behöver en ny socialdemokrati.”
Vem vet, kanske är det just en total krisinsikt som behövs. Ett uppvaknande – nu är det faktiskt en ren överlevnadsfråga det handlar om.
Faktiskt var det så det gick till på mitt jobb, det var dit vi behövde komma för att orka tänka nytt. Det blev liksom: "Hoppsan, kommer den här organisationen att dö ut om bara några år om vi inte vänder trenden? Det berör ju mig. Det vill jag inte." Och alla försök att tänka nytt började belönas, just för att de var nya. Inte för att de var bevisat rätt.
Daniel Färm skriver också om det här, på Newsmill. Jag gillar särskilt detaljen om vad som skiljer "arbetarepartiet" från "arbetarpartiet".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar