Förståelse

Hoppsan, min frånvaro från bloggen blev väldigt lång. Det var jul, sen blev det nästan total internetexil under en vecka i Nora över nyår och fram till trettonhelgen. Därefter följde hemtentamaraton: observationsrapport i kvalitativ metod, PM i genusteori och hemtentamen i religionspsykologi. Ja, och nånstans där så började jobbet igen med en rivstart den 9 januari.

Den här terminen blir det inga tunga studier. Kanske blir det en kurs om att skriva för barn och unga, men jag är inte helt säker. Kurslitteratur behöver man läsa även på såna, och jag är mest sugen på att skriva själv. Göra.

(Det var det sakliga. Nu kommer en massa personligt utvecklingsbabbel. Sånt jag tyckte var jobbigt att läsa för några år sedan. En liten varning: den som inte vill fortsätta kan sluta här.)

Imorse vaknade jag med en dikt i huvudet: Karin Boyes Jag vill möta. Den tyckte jag väldigt mycket om när jag var runt tjugo. Då var det det bokstavliga budskapet jag föll för, motstånd mot vapen. Nu är det något annat. Det är inte jordens mest djupsinniga dikt, men den talar till mig.

Sent omsider börjar jag förstå att det inte är nödvändigt att vara bäst på allt jag gör. Jag vet, jag har predikat om det för alla andra hur länge som helst, men när det gäller mig själv har jag liksom inte låtit råden omfatta mig. Det är väl klart att jag ska vara bäst. Second place is the first loser.

Det går att skriva en roman utan att den blir Augustnominerad. Den kanske inte ens blir antagen av ett förlag. Men jag går inte under för det.

Det går att jobba på ett nytt jobb även om det finns andra där som gör jobbet bättre än jag. Jag behövs där ändå.

Det går att vara fritidspolitiker även om jag inte har alla svaren. Jag behövs där också. Men jag behöver utgå från vem jag är när jag gör det. Inte leta efter rätt svar, och säga det.

Det går att vara en av föräldrarna på dagis och vara nöjd trots att jag glömmer saker, skriker åt barnen ibland och... ja, faktiskt, oavsett vad andra tänker och tycker om mitt sätt att agera.

Något som äntligen har gått in och djupnat är insikten om att varje uttalande som en människa kommer med säger något om honom eller henne. Egentligen kanske inte det uttalandet har något med mig att göra - alls. Även om jag är den som blir tilltalad. Och det där kan man sysselsätta sig med hur mycket som helst: analysera hur jag reagerar när någon säger något om mig och vad det i sin tur säger om mig, och så vidare.

Jag rodnar över all kritik jag slängt över dem som ägnat tid åt att förstå sig själva och sitt agerande. Det är ju då det går att spränga vallarna, ta sig igenom barriärer och öka rummen. Och det är förstås därför jag har skrivit så mycket som rör det ämnet. Min hjärna fattar mer än jag gör som helhet.

2011 var ett fantastiskt år, för att jag förstod så mycket mer om mig själv. Vågade se mer av det mindre lyckade. Jag är otroligt tacksam för det. Och nu ska jag använda mig av den kunskapen.