Jag gillar verkligen Olika förlag. Det är så skönt med ett förlag som verkligen jobbar med att vara en motvikt till att bygga på könsuppdelningen. Rosa/rött/volanger eller blått/grått/tufft. Jag blir så trött på att fotbollsmatcher på dagis ska spelas "tjejerna mot killarna", att det räknas varannan tjej och varannan kille, att personalen kategoriskt uttalar sig om vad killar respektive tjejer gillar. I klump, sådär, som om det vore alldeles självklart.
Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på hur mycket ansvar vi lägger över på barnen, även här. En tjej ska helst inte ha rosa om föräldrarna är genusmedvetna, men mamma får ha högklackade skor. Som vuxna byter vi röstläge och ändrar sättet att tala utifrån om den vi pratar med är kvinna eller man - men barnen ska inte bry sig om vad deras kompisar har för kön.
Om det spelar roll för oss, och vi visar det - hur kan vi då tro att vi ska kunna förmedla något annat till våra barn? Ibland tvivlar jag på att det är möjligt. Det är så svårt, det här. Alla år av socialisering, av inlärningsprocesser för att göra rätt, vara rätt; det är klart att det sätter sina spår.
Jag tänkte på behovet av att kategorisera utifrån kön extra mycket häromdagen. Gabriel bläddrade bland nöjesannonserna i DN. Han pekade på varje bild och sa "mamma" (kvinna) respektive (pappa), till synes mycket nöjd med sig själv. Bilden på Ola Salo i annonsen för Jesus Christ Superstar stannade han upp vid. Han funderade och sa sedan "mm-m". Sen gick han vidare. Svårplacerad, tydligen.
Kategoriseringar behöver vi uppenbarligen. Måste det vara kön? Finns det något som faktiskt är mer relevant?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar