Varför går jag igång så på allt som rör könsroller? Och varför är det så himla viktigt? Det här har varit en rätt speciell vecka, med otroligt mycket fokus på kvinnor och jämställdhet. Både i jobbet och privat.
Jag tänker på alla böcker jag plöjt, alla diskussioner jag haft. På den tveksamhet jag själv faktiskt kände inför att kalla mig feminist en gång i tiden. Det som fick mig att ändra mig var en politisk bokcirkel som jag började på bara för att provocera min dåvarande pojkvän - bara en sån sak.
Ibland slås jag av något sorts mottryck. Tänker att det är vi, vita medelklasskvinnor, som har för få andra saker att bry oss om i livet. Att vi försöker få ut så mycket som möjligt för egen vinnings skull. Sådär medvetet, lömskt och listigt, som Eva i Edens lustgård (oj vad jobbigt det är att läsa den texten i Barnens bibel, för övrigt - snart kommer ett blogginlägg om gudsföreställningar).
Men: FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna är ett i högsta grad människoskapat dokument. Och är det något jag har svårt för så är det rena och uppenbara lögner som förmedlas utan att någon försöker förändra dem. Om kvinnor och män är lika mycket värda, varför bekräftas motsatsen för mig varenda dag? Varför ska mitt värde ha att göra med vilket kön jag råkat födas med? Det är den ilskan som får igång mig, tror jag. En ilska som bottnar i en logik. Människa som människa, med lika mycket möjlighet att göra skillnad. Tills någon annan kommer och stampar då dig och säger att "nä, du kan inte". (Det är lika orättvist att jag har större möjligheter än någon annan för att jag är vit och född i Sverige, och därmed får större makt än andra. Men, just könsfaktorn är så genomgående för alla oavsett klass och geografi.)
På Supermiljöbloggen skrev Gudrun Schyman för några dagar sen om klimat och kön. Och de investeringar som gör störst skillnad när det gäller förbättring för fattiga är satsningar just på flickor. Projektet Cause of death woman är en journalistisk granskning av våld mot kvinnor: en av tre kvinnor i världen utsätts för våld under sin livstid. I Sverige är löneläget betydligt sämre i alla kategorier av jobb där det arbetar flest kvinnor. Kvinnors jobb värderas lägre: kanske för att de inte förväntas prestera 100%, för att de tar ut föräldraledighet i betydligt högre grad än män? För att kvinnor antas välja familjen före jobbet, medan män antas välja jobbet före familjen?
Och så alla dessa etiketter som klistras på mig mot min vilja. Nej, jag är inte det minsta modeintresserad, går inte igång på heminredning och matlagning, bröllop, parmiddagar och fluff. Jag har inte ett mer överfullt badrumsskåp än min man, tar inte längre tid på mig på morgonen än han gör och har nog inte ens fler skor eller väskor. Och jag har verkligen inte ett mindre behov än egentid än han har. Det skulle kunna ses som att jag är det unika exemplet, men jag tror faktiskt inte det. Jag tror att det finns många fler som jag. Men många säger det inte. Ungefär som J inte alltid tar upp i "manliga" sammanhang att han är totalt ointresserad av sport.
Jag försöker bli bättre på att låta bli att tänka ut i huvudet vad personen mitt emot mig kan tänkas vara intresserad av. Men det sitter hårt, jag märker det.
För mig är jämställdhet inte riktigt samma sak som att bli av med könsrollernas tvångsmekanismer. Med det senare menar jag "kostymen" som klistras på dig utifrån det kön du har, oavsett vem du själv tycker att du är. Jämställdhet är mer politiskt korrekt. Men mer om det en annan gång. Tills dess två lästips: Fanny Ambjörnssons bok Vad är queer? och Åsa Petersens bok Mitt queera hjärta. Lättläst om heteronormen och vad den gör med oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar