På något absurt sätt känns det som en egokick när sköterskan som
kollat i min hals studsar tillbaka och utbrister - ja, det finns inget
bättre ord: "Herregud, vilka halsmandlar! Det kan inte vara lätt att
svälja med de där!". Och jag säger lite sturskt att nej, det har det väl
inte direkt varit. Något skuttar av glädje i mig: jag är inte bara en
fånig 08:a som går till doktorn för lite ont i halsen. Blodprover ska
det tas, till och med.
Kanske är det körtelfeber jag
har. Plötslig hög feber och ont i kroppen under en helg, lite bättre men
lite mjäktrött i några dagar, och sen knivhuggsont i halsen i en vecka.
Det var ögoninflammationen på det som fick mig att till slut gå till
doktorn igår. Och det var nog bra.
Nu sitter jag hemma
och väntar på resultat: läkaren ringer under förmiddagen. Och jag
googlar förstås fram diverse dödsfall och andra skräckhistorier till
följd av körtelfeber. Lämnar på dagis och skola, och tänker att "jag
kanske ligger på sjukhus ikväll, men jag låtsas som om allt är som
vanligt".
Soffan kanske är ett bättre val? Utan dator. Och så lämna fånen ifred, förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar