En gång för hundra år sen - nästan - var jag nyutexaminerad samhälls- och kommunikationsvetare, och hade jag ett annat jobb. På det där jobbet gjorde jag så många misstag att jag skäms djupt. Allt hade förmodligen kunnat avvärjas om jag vågade a) säga till att jag inte kunde och inte visste, och behövde mentorer och bollplank b) erkänna för mig själv att jag tyckte att organisationen skämde mig. Att den inte var god nog för min framtida karriär, att jag inte ville stå för värderingarna och att jag ville bli någon helt annan än den jag var. Jag ville bli framgångsrik och oberoende och cynisk. Allt det som organisationen inte var - inte på något som helst sätt. Spelreglerna förstod jag inte heller, jag gjorde som sagt en del tabbar som jag inte riktigt stod för att jag hade gjort.
Vad hände? Jo, jag blev rädd för människorna som fanns där. Jag behövde vakta på mig: se till att de inte avslöjade mig. Och känslan när jag lämnade var inte så värst bra. Det var som en suck av lättnad, att jag inte skulle behöva träffa de där människorna längre. Inte för att det var något som helst fel på dem, utan för att jag inte hade kunnat vara mig själv med dem.
Det behövdes några år av egen utveckling för att förstå det.
Nu funderar jag på hur försoningsprocessen ska gå till. För jag sneglar, lockas, vill dit. Men jag tänker att människorna som finns kvar ser mig som den jag var då. Och jag vill förklara. Nästan så att jag vill be om ursäkt. Kanske för min skull, men kanske också för deras: för att de ska förstå att min avoghet inte berodde på dem. Utan på mig.
Tips på hur jag kan gå tillväga tas gärna emot!
(Just nu parallelläser jag Nina Björks senaste och Leva etiskt, och dessutom har jag huvudet fullt av personligt-beteende-tankar efter två utbildningsdagar. Så det är nog ingen slump att jag formulerar det här just idag, även om det legat och skavt några månader eller så.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar