En och tjugo

Att kliva in från en kö på en blåsig bakgata och hamna i ett helt annat rum. Ett rum som omfattar 26 år. Sinéad O´Connor live, på en scen nära mig.

Det skulle kunna svämma över totalt av superlativ här men jag säger bara:

(gåshuden vill liksom inte lämna överarmarna)

Så glad att jag kom dit. Att jag hittade hennes musik en gång i tiden. Att den finns. Att hon finns (hen, enligt SvD:s recensent). Att både det ljusa, spröda och det stickande kantiga finns på en och samma gång. Att inte behöva välja.

Jackie. The last day of our acquaintance. Fire on Babylon. Thank you for hearing me. I am stretched on your grave. Three babies. The emperor´s new clothes. Alla där varje rad, varje ton är bekant (insnöad som jag är). Nothing compares 2 U; kanske hade jag väntat mig mer. Önskade mig den överjordiskt ljusa klangen från 1990. Är det så att röster blir mörkare med åldern? Flera har beklagat sig för mig över att det är så med just den personens röst, men är det så generellt?

De nya kan jag inte utantill. Men de är rätt gåshudsframkallande, de också.

"They dress the wounds of mind poor people
As though they are nothing
Saying peace, peace when there is no peace
Saying all is well when nothing is well"

V.I.P. från How About I Be Me (And You Be You)